Home is the place where your heart is
Sitter för tillfället i Skänninge i vårat datarum. Har nyss tittat på Lost och det var helt underbart! Jag är i extas över den nya säsongen som kommer vara helt sjukt bra!
Men nu började jag fundera över något. Jag sitter som sagt i Skänninge. Mamma, pappa och lillasyster är i fjällen. Den ena brodern bor i Uppsala, den andra i egen lägenhet, även om han för tillfället har bosatt sig i vårat hus. Och jag kom fram till att jag verkligen har lämnat det här stället nu. Det känns nästan fel att kalla det hem för det är inte mitt hem längre, och det har nog inte varit det på länge. Kanske har det aldrig egentligen varit mitt hem på riktigt, bara en tillfällig bosättningsplats. Det känns nästan så.
Jag har aldrig riktigt känt mig hemma för jag har inte riktigt passat in. Inte så att jag har varit utstött eller enstöring direkt. Jag har haft många vänner och personer omkring mig som bryr sig. Men jag har inte riktigt passat in för jag har inte varit som dom. Jag har alltid haft musiken som största passion, och det finns ingen här som delar den passionen riktigt. Det finns heller ingen som förstår den riktigt, utan de har ofta ifrågasatt min ständiga prioritering av musiken.
Det enda som verkligen känts som "hemma" är familjen. Men nu splittras ju den med eftersom alla håller på att flytta bort. Nu ska ju till och med vårat gamla hus säljas. Så den lilla hemkänslan som fanns håller på att försvinna nu. Men misstolka mig inte, jag tycker det är skönt. För trots alla fina minnen jag har ifrån min tid här så har jag lika många, om inte mer dåliga minnen och jag har sett fram emot den dagen då jag lämnade den här staden bakom mig.
Ett engelskt talesätt säger:
Home is the place where your heart is
Och det är väldigt sant tror jag. Och det hemmet är i Norrköping för mig. Utan min tid där hade jag inte varit den människan jag är idag. Jag har utvecklats sjukt mycket under mina 3 år där. Som musiker, men framförallt som människa. Innan jag kom dit var jag verkligen inte någon idealmänniska, långt ifrån det. Men nu har jag vuxit upp och det känns bra. Jag är stolt.
Sedan vet jag att det snart kommer en dag när jag måste lämna Norrköping också. Troligtvis kommer den dagen redan i sommar. Men förhoppningsvis hittar jag då en plats som kan bli mitt nya hem, och Norrköping hittar jag nog alltid tillbaka till! Men Skänninge lämnar jag nu bakom mig.
Så därför avslutar jag dagens blogg med ett avsked!
Hej då Skänninge! Tack för den här tiden! Även om du är en stad full med skit så tyckte jag om dig på något vrickat sätt, men jag saknar dig inte direkt! Hoppas vi kan förbli vänner! Ciao motherfucker!
Men nu började jag fundera över något. Jag sitter som sagt i Skänninge. Mamma, pappa och lillasyster är i fjällen. Den ena brodern bor i Uppsala, den andra i egen lägenhet, även om han för tillfället har bosatt sig i vårat hus. Och jag kom fram till att jag verkligen har lämnat det här stället nu. Det känns nästan fel att kalla det hem för det är inte mitt hem längre, och det har nog inte varit det på länge. Kanske har det aldrig egentligen varit mitt hem på riktigt, bara en tillfällig bosättningsplats. Det känns nästan så.
Jag har aldrig riktigt känt mig hemma för jag har inte riktigt passat in. Inte så att jag har varit utstött eller enstöring direkt. Jag har haft många vänner och personer omkring mig som bryr sig. Men jag har inte riktigt passat in för jag har inte varit som dom. Jag har alltid haft musiken som största passion, och det finns ingen här som delar den passionen riktigt. Det finns heller ingen som förstår den riktigt, utan de har ofta ifrågasatt min ständiga prioritering av musiken.
Det enda som verkligen känts som "hemma" är familjen. Men nu splittras ju den med eftersom alla håller på att flytta bort. Nu ska ju till och med vårat gamla hus säljas. Så den lilla hemkänslan som fanns håller på att försvinna nu. Men misstolka mig inte, jag tycker det är skönt. För trots alla fina minnen jag har ifrån min tid här så har jag lika många, om inte mer dåliga minnen och jag har sett fram emot den dagen då jag lämnade den här staden bakom mig.
Ett engelskt talesätt säger:
Home is the place where your heart is
Och det är väldigt sant tror jag. Och det hemmet är i Norrköping för mig. Utan min tid där hade jag inte varit den människan jag är idag. Jag har utvecklats sjukt mycket under mina 3 år där. Som musiker, men framförallt som människa. Innan jag kom dit var jag verkligen inte någon idealmänniska, långt ifrån det. Men nu har jag vuxit upp och det känns bra. Jag är stolt.
Sedan vet jag att det snart kommer en dag när jag måste lämna Norrköping också. Troligtvis kommer den dagen redan i sommar. Men förhoppningsvis hittar jag då en plats som kan bli mitt nya hem, och Norrköping hittar jag nog alltid tillbaka till! Men Skänninge lämnar jag nu bakom mig.
Så därför avslutar jag dagens blogg med ett avsked!
Hej då Skänninge! Tack för den här tiden! Även om du är en stad full med skit så tyckte jag om dig på något vrickat sätt, men jag saknar dig inte direkt! Hoppas vi kan förbli vänner! Ciao motherfucker!
Kommentarer
Trackback
