My lifestory

Director: Kevin Tancharoen
Cast: Kay Panabaker, Walter Perez, Naturi Naughton, Asher Book, Kherington Payne, Kelsey Grammer

Jag vill börja med att säga att jag gillade filmen. Jag gick in med väldigt låga förväntningar då jag i princip bara har hört att folk tycker den var riktigt riktigt dålig. Det tycker inte jag. Om jag ska dra handlingen kort för er som har missat den så handlar den om ett antal ungdomar som blir antagna till High School of Performing Arts. Man får följa dessa ungdomar från audition till examen 3 år senare.

Filmens största brist är att den vill lite för mycket. Det är en bra filmidé och det är intressanta karaktärer och livsöden som är med i filmen, men dom är för många. Man hinner inte komma in på djupet på en enda karaktär för det finns alldeles för många som måste få rum. Jag hade gärnat sett en film om dessa människor, men inte alla på en gång. Det är till exempel jättestarkt när Maliks mamma får reda på att han är antagen och skäller på honom att han inte ska kasta bort sitt liv. Hon ställer frågan vem som sa att han var så jävla speciell, och han svarar: "Det var du." Jättestark scen. Men sen får man aldrig mer se mamman eller Maliks förhållande till henne. Så är det genomgående genom hela filmen. Man får en liten blick in i folks liv, för att sedan bli utsparkad lika fort. Följden blir att man inte blir lika berörd som man kunde ha blivit.

Sång och dans finns det också, och ganska mycket av det. Jag säger ganska för att jag inte tycker de gör det på rätt sätt. Visst, det fanns massa små danssekvenser, men dom var just det, små. Jag tyckte inte man fick sitta och gotta sig till en riktigt bra danssekvens förrän i slutet, och det är synd. Sång fanns det mer av, men det var bara en tjej som fick sjunga alla låtar, och det tyckte jag också var synd, även om hon var duktig.

För att summera så tyckte jag det var en bra film. Den hade många brister och den kunde ha blivit mycket bättre, men många gånger blev jag verkligen intresserad och berörd och ville veta mer, ett ganska stort minus att man aldrig fick veta mer dock. Men det var en helt okej film och jag tycker ändå att den är sevärd!

Betyg: 2,5/5

I light my last cigarette for the very first time,
when summer is just around the corner.
Everyone is smiling and happiness seems to be all around us.
We haven’t got a single problem in this world,
Oh, how simple if everyday could be like that.

I light my last cigarette for the twenty-third time,
when autumn is here and the leaves are falling.
We go back to our old routines and old patterns,
and no one reflects over the fact that we are not moving forward.
We fool ourselves that we can live like this forever.

I light my last cigarette for the thirty-second time,
and the snow is falling heavy as I walk outside.
Where did we take a wrong turn?
And how did we become as cold as the sparkling snow?
Could we have prevented this, or was it doomed from the start?

I light my last cigarette, for the last time
when flowers are starting to bloom outside.
A song comes on that reminds me of how things used to be.
When things were simple, when all we needed was each other,
when the loneliness didn’t try to eat me up from inside.

I put out my last cigarette, and hope for a better tomorrow.
Hope for the day when our love shines anew.
It’s never easy, every day is a struggle,
but in the end it’s worth every battle, every fight.
Because in the end, the love you have for each other will set you free.

Director: Marc Webb
Cast: Joseph Gordon-Levitt, Zooey Deschanel, Geoffrey Arend, Chloe Moretz, Matthew Gray Gubler
Quote: "This is a story of boy meets girl. But you should know up front, this is not a love story."

(500) Days Of Summer fångar mitt intresse direkt. Vi får se de två huvukaraktärerna tillsammans på dag 488 hållandes hand och en berättarröst börjar prata med man sedan får se de bådas barndom. Berättarrösten avslutar hela inledningen med att säga det som redan då gör att jag älskar filmen:
"This is a story of boy meets girl. But you should know up front, this is not a love story."
Och det är helt sant. Det här är ingen kärlekshistoria, det är en historia om kärlek och det är något helt annat!

Filmen handlar i stora drag om Tom Hansen som träffar flickan Summer Finn. Filmen utspelar sig sedan under 500 dagar från första dagen dom möts och vi får se allt som händer under tiden. Men det görs på ett smart sätt genom att hela tiden hoppa fram och tillbaka mellan dagarna. Vi får på så sätt se vad som händer samtidigt som vi också ser följderna som kom flera hundra dagar senare.

När jag satte mig väntade jag mig en helt vanlig romantisk komedi, men som ni säkert redan förstått så är filmen något helt annat. För det första är det inte den typiska "tramskomik" som det ofta är i rom-coms. Missförstå mig inte, jag gillar sådan komik, men det blir ett helt annat djup när man använder sig av svartare komik som det görs väldigt effektiv i 500 Days of Summer. Både Joseph Gordon-Levitt och Zooey Deschanel är några av mina favoriter, och deras samspel är verkligen jättrebra och dom gestaltar sina karaktärer med en oerhörd presicion. Överlag genom hela filmen använder dom sig av fruktansvärt många tekniker och element som jag verkligen älskade, men jag vill inte avslöja för mycket så nämner bara guldkornen. Den bästa scenen av alla var nog när dom spenderar en dag inne i en IKEA-butik och låtsas som om dom bor där, jag skrattade så jag grät. Och senare när Tom helt plötsligt blir så glad att han börjar dansa och hela parken han är i börjar dansa med honom så köper jag det helt och hållet för det görs på ett sådant fantastiskt bra sätt.

Det var längesedan jag satt tillbakalutad och njöt så helhjärtat av en film, och lika längesen jag blev så positivt överraskad av en film. Det är en ren fröjd att titta rakt igenom och jag rekommenderar den varmt!