The Miracle Of Life
Idag kom jag till insikten att barn måste vara det finaste som finns i hela världen. Ni förstår, jag var på väg hem från skolan och hade precis bytt spårvagn i Brunnsparken då jag ser att en kvinna ska stiga på med sin barnvagn. Jag ser att hon behöver hjälp så jag reser mig upp och går och hjälper henne. Hon tackar så mycket och sedan slår hon och barnet sig ner i sätet mittemot mig. När de sätter sig ner så tappar barnet ett sånt där gult kinderägg på golvet som rullar iväg och mamman ser det inte, så jag går till undsättning igen och plockar upp det. Då strålar ungen upp som en skinande sol och blir så innerligt glad att jag tror att mitt hjärta ska smälta.
Resten av resan spenderade han med att sitta och vinka åt mig och försöka prata med mig om vad som hände utanför vagnen. Jag förstod inte så mycket mer än att han verkade vara väldigt uppspelt och glad, men det räckte gott och väl och hela min dag var gjord!
Jag blir så glad av små barn och även om det är ett tag kvar tills jag skaffar egna så kan jag komma på mig själv att längta efter den dagen när jag har en egen liten småtting att ta hand om. Någon som jag kan lära allt jag kan, någon som jag kan leka med, någon som kan få mig att smälta inombords och någon att älska mest av allt på hela jorden.
Resten av resan spenderade han med att sitta och vinka åt mig och försöka prata med mig om vad som hände utanför vagnen. Jag förstod inte så mycket mer än att han verkade vara väldigt uppspelt och glad, men det räckte gott och väl och hela min dag var gjord!
Jag blir så glad av små barn och även om det är ett tag kvar tills jag skaffar egna så kan jag komma på mig själv att längta efter den dagen när jag har en egen liten småtting att ta hand om. Någon som jag kan lära allt jag kan, någon som jag kan leka med, någon som kan få mig att smälta inombords och någon att älska mest av allt på hela jorden.
Love On The Other Side Of The World
Nu fick jag helt plötsligt ett infall att jag ville skriva i min blogg. Det händer inte så ofta, som ni kanske märker, om det nu ens finns några "ni" som läser det här. Vet inte, och tror inte det spelar någon roll heller. Jag behöver nog helt enkelt bara skriva av mig lite.
Mathilda har åkt till Australien. Det var något som var oundvikligt. Hon kunde inte stanna här och göra ingenting utan hon behövde hitta på något. Hon hittade Australien och bestämde sig för det för längesedan. Så vi har vetat om det hur länge som helst men fortfarande stod vi där i söndags, kvällen innan hon skulle åka, och hade inte förrän då förstått att vi inte skulle ses på mycket länge. Det var fruktansvärt tungt, och det är det fortfarande. På nåt sätt kommer det säkert att bli lättare att vara ifrån varandra med tiden, men helt lätt kommer det aldrig bli. Men tur är väl det för det betyder ju att vi betyder så mycket för varandra att vi knappt kan vara ifrån varandra!
Det är var inte tänkt att bli något ledsamt inlägg, jag ville bara klargöra läget lite. Vad jag egentligen ville komma till är att jag är glad för att jag är så ledsen just nu. Jag saknar Mathilda mer än jag trodde att man kunde sakna en människa. Jag ägnar henne mer tankar än jag trodde att jag hade på en hel dag. Jag älskar henne mer än vad jag trodde var möjligt. Hon är världens mest fantastiska människa och jag är jätteglad för hennes skull att hon får åka ut på det här fantastiska äventyret, men jag är ännu mer glad för min egen skull att hon älskar mig tillbaka och gör mig lycklig ända in i själen!
Mathilda har åkt till Australien. Det var något som var oundvikligt. Hon kunde inte stanna här och göra ingenting utan hon behövde hitta på något. Hon hittade Australien och bestämde sig för det för längesedan. Så vi har vetat om det hur länge som helst men fortfarande stod vi där i söndags, kvällen innan hon skulle åka, och hade inte förrän då förstått att vi inte skulle ses på mycket länge. Det var fruktansvärt tungt, och det är det fortfarande. På nåt sätt kommer det säkert att bli lättare att vara ifrån varandra med tiden, men helt lätt kommer det aldrig bli. Men tur är väl det för det betyder ju att vi betyder så mycket för varandra att vi knappt kan vara ifrån varandra!
Det är var inte tänkt att bli något ledsamt inlägg, jag ville bara klargöra läget lite. Vad jag egentligen ville komma till är att jag är glad för att jag är så ledsen just nu. Jag saknar Mathilda mer än jag trodde att man kunde sakna en människa. Jag ägnar henne mer tankar än jag trodde att jag hade på en hel dag. Jag älskar henne mer än vad jag trodde var möjligt. Hon är världens mest fantastiska människa och jag är jätteglad för hennes skull att hon får åka ut på det här fantastiska äventyret, men jag är ännu mer glad för min egen skull att hon älskar mig tillbaka och gör mig lycklig ända in i själen!
