My lifestory

Nu fick jag helt plötsligt ett infall att jag ville skriva i min blogg. Det händer inte så ofta, som ni kanske märker, om det nu ens finns några "ni" som läser det här. Vet inte, och tror inte det spelar någon roll heller. Jag behöver nog helt enkelt bara skriva av mig lite.

Mathilda har åkt till Australien. Det var något som var oundvikligt. Hon kunde inte stanna här och göra ingenting utan hon behövde hitta på något. Hon hittade Australien och bestämde sig för det för längesedan. Så vi har vetat om det hur länge som helst men fortfarande stod vi där i söndags, kvällen innan hon skulle åka, och hade inte förrän då förstått att vi inte skulle ses på mycket länge. Det var fruktansvärt tungt, och det är det fortfarande. På nåt sätt kommer det säkert att bli lättare att vara ifrån varandra med tiden, men helt lätt kommer det aldrig bli. Men tur är väl det för det betyder ju att vi betyder så mycket för varandra att vi knappt kan vara ifrån varandra!

Det är var inte tänkt att bli något ledsamt inlägg, jag ville bara klargöra läget lite. Vad jag egentligen ville komma till är att jag är glad för att jag är så ledsen just nu. Jag saknar Mathilda mer än jag trodde att man kunde sakna en människa. Jag ägnar henne mer tankar än jag trodde att jag hade på en hel dag. Jag älskar henne mer än vad jag trodde var möjligt. Hon är världens mest fantastiska människa och jag är jätteglad för hennes skull att hon får åka ut på det här fantastiska äventyret, men jag är ännu mer glad för min egen skull att hon älskar mig tillbaka och gör mig lycklig ända in i själen!