My lifestory

Jag var inte på världens bästa konserthumör. Jag satt i Himmelstalundshallen och lyssnade på förbandet Familjen som jag tyckte var riktigt jävla dåliga. Jag tänkte för en kort sekund:
"Ska det här gå åt helvete?"
Sedan går sveriges största band upp på scenen och något händer med mig. Det börjar bubbla i kroppen och jag känner mig som ett litet barn på julafton. Ett sådan fullkomlig lycka rusar inom mig för att jag står där jag står. Den känslan jag hade när de började spela, den är svår att slå.

Jag har kommit ifrån Kent på senare år nu. Jag har följt dom slaviskt genom alla år, men nu har jag varit ifrån dom ganska länge. Jag fick en liten nytändning med den nya skivan och det nya soundet. Och efter konserten igår är jag inne i ett Kentrus igen.

Det var en fin blandning av låtar, en del oväntade val men de kändes så rätt. Mycket nytt, men också mycket gammalt. Men allt gjordes med en smak av deras nya sound, vilket gjorde att allt kändes fräscht. Dom Andra i ett mycket snabbare tempo blev mycket ösigare och bättre. LSD Någon? från nya skivan var helt sjukt bra med en läskig brud som sjönd på bildskärmen.
Stoppa Mig I Juni [Lilla Ego] var... ja det var bara så in i helvete vackert. Man ville bara gråta, vilket många säkert gjorde.
Jocke Berg är ingen mellansnackare, men det behövs inte. Han snackar när det behövs. Det är personligt och vackert. Det känns innerligt. Jag är nog lite kär i honom.
747 är underbar som alltid. Rysningar i hela kroppen. Och den klassiska avslutningen Mannen I Vita Hatten är bara för mycket för mig. Det brast då. Jag kunde inte hålla det inom mig längre och en liten tår formades på min kind.

Igår sa jag att den här konserten var jämnbördig med tältturnén. Men nu är jag beredd att ändra min åsikt. Den konserten var ösig och härlig på alla sätt. Men den här kändes mer personlig och den berörde mig på ett helt annat sätt. En konsert som jag kommer hålla inom mig länge, och det är såna känslor man är ute efter här i livet.

Tack Kent!