Arn: Tempelriddaren (2007)
Director: Peter Flinth
Cast: Joakim Nätterqvist, Sofia Helin, Michael Nyqvist and Stellan Skarsgård
Based on the book by: Jan Gillou
Året är 1150 och vi börjar berättelsen i en liten by i Västergötland. Den lilla pojken Arn Magnusson är med om en livshotande olycka och för att skona hans liv ber föräldrarna till Gud att de ska låta Arn bli ett Guds instrument. När han blir bättre bli hans sänd till ett kloster för att bli munk, men ödet hade andra planer åt Arn och i klostret utbildas han istället till att bli en krigare som tjänar Gud. Han återvänder till sin by när han vuxit upp och träffar sin stora kärlek Cecilia Algotsdotter, men de skiljs åt av kyrkan och Arn blir ivägskickad till Det Heliga Landet för att strida som tempelriddare.
Det finns säkert vilt skilda åsikter i denna fråga och jag hoppas jag inte gör någon upprörd när jag konstaterar att svensk film överlag är fruktansvärt dålig. De har dålig budget, dåliga skådisar och kommer aldrig riktigt upp i några höga klasser. Men det finns undantag genom åren. Vi har till exempel Smala Sussie, Jakob Falk-trilogin och Så Som I Himmelen. När den började pratas om den här filmen och den massiva mängd pengar och tid som lades ner på den var alla övertygade om att det skulle bli en riktigt hit och slå stort. Men många blev besvikna när den kom, jag tror man satte alldeles för höga krav helt enkelt. Visst, de satsade mer än de brukar göra i svensk filmvärld, men vi är fortfarande i Sverige och kommer sällan upp i internationell klass. Arn är, tycker jag, ett mycket gott försök till det och det är bland de bättre svenska filmer jag har sett på många år.
Skådespelareliten har samlats. Stellan Skarsgård, Michael Nyqvist, Sofia Helin, Gustaf Skarsgård och det nya stjärnskottet Joakim Nätterqvist som har huvudrollen. Alla gör riktigt bra insatser men de får inte riktigt utrymme att komma till sin maximala prestation. Det är nog bara Joakim Nätterqvist som får glänsa ordentligt, och det gör han också.
På det stora hela så skulle jag vilja säga att det är en riktigt bra film, för att vara svensk. Ska man jämföra den med internationella filmer är det en annan sak, men svensk film är på gång nu och fortsätter vi så här så kanske vi snart kan vara där uppe i toppen och slåss. En uppföljare kommer i augusti och den ser jag fram emot med glädje!
Cast: Joakim Nätterqvist, Sofia Helin, Michael Nyqvist and Stellan Skarsgård
Based on the book by: Jan Gillou
Året är 1150 och vi börjar berättelsen i en liten by i Västergötland. Den lilla pojken Arn Magnusson är med om en livshotande olycka och för att skona hans liv ber föräldrarna till Gud att de ska låta Arn bli ett Guds instrument. När han blir bättre bli hans sänd till ett kloster för att bli munk, men ödet hade andra planer åt Arn och i klostret utbildas han istället till att bli en krigare som tjänar Gud. Han återvänder till sin by när han vuxit upp och träffar sin stora kärlek Cecilia Algotsdotter, men de skiljs åt av kyrkan och Arn blir ivägskickad till Det Heliga Landet för att strida som tempelriddare.
Det finns säkert vilt skilda åsikter i denna fråga och jag hoppas jag inte gör någon upprörd när jag konstaterar att svensk film överlag är fruktansvärt dålig. De har dålig budget, dåliga skådisar och kommer aldrig riktigt upp i några höga klasser. Men det finns undantag genom åren. Vi har till exempel Smala Sussie, Jakob Falk-trilogin och Så Som I Himmelen. När den började pratas om den här filmen och den massiva mängd pengar och tid som lades ner på den var alla övertygade om att det skulle bli en riktigt hit och slå stort. Men många blev besvikna när den kom, jag tror man satte alldeles för höga krav helt enkelt. Visst, de satsade mer än de brukar göra i svensk filmvärld, men vi är fortfarande i Sverige och kommer sällan upp i internationell klass. Arn är, tycker jag, ett mycket gott försök till det och det är bland de bättre svenska filmer jag har sett på många år.
Skådespelareliten har samlats. Stellan Skarsgård, Michael Nyqvist, Sofia Helin, Gustaf Skarsgård och det nya stjärnskottet Joakim Nätterqvist som har huvudrollen. Alla gör riktigt bra insatser men de får inte riktigt utrymme att komma till sin maximala prestation. Det är nog bara Joakim Nätterqvist som får glänsa ordentligt, och det gör han också.
På det stora hela så skulle jag vilja säga att det är en riktigt bra film, för att vara svensk. Ska man jämföra den med internationella filmer är det en annan sak, men svensk film är på gång nu och fortsätter vi så här så kanske vi snart kan vara där uppe i toppen och slåss. En uppföljare kommer i augusti och den ser jag fram emot med glädje!
Betyg: 3,5/5
Kommentarer
Trackback
