P.S. I Love You (2007)
Director: Richard LaGravenese
Cast: Gerard Butler, Hilary Swank, Lisa Kudrow, Gina Gershon, James Marsters, Kathy Bates, Jeffrey Dean Morgan
Quote: "Every morning I still wake up and the first thing I want to do is to see your face"
P.S. I Love You handlar om det gifta paret Holly och Gerry. De är som vilket par som helst, bråkar och tjafsar mycket, men innerst inne älskar de varandra. Men Gerry går tragiskt bort i en hjärntumör och efter det vet inte Holly hur hon ska leva längre. Men Gerry har inte lämnat henne helt utan har fötberett ett antal brev och uppdrag hon ska göra för att gå vidare.
När man läser storyn för första gången så känns det som något nyskapande. En romantisk komedi som börjar med att den ena delen av paret dör. Det känns som om man kommer få se något nytt och spännande. Dessvärre blir man besviken. De har lyckats ta denna goda idé och göra det till en alldaglig halvdan och ganska tråkig film. Jag blir ännu mer missnöjd eftersom den hade potential att bli något bra.
Gerard Butler och Hilary Swank som spelar huvudrollerna är båda två stora skådespelare och de gör sällan en roll dåligt, och inte heller dessa. Men de har alldeles för lite att jobba. Så även om de gör rollen så bra den kan vara, så är det fortfarande inte bra för rollerna är alldeles för tråkiga, precis som filmen. Varför de valde att vara med i denna film är ett mysterium för mig!
Men jag ska inte klanka ner på den helt. Den bjuder ändå in till en del skratt och ibland blir man lite varm i själen för att det är så gulligt. Men överlag så slarvade de helt enkelt bort vad som kunde ha blivit en mycket bättre film!
Cast: Gerard Butler, Hilary Swank, Lisa Kudrow, Gina Gershon, James Marsters, Kathy Bates, Jeffrey Dean Morgan
Quote: "Every morning I still wake up and the first thing I want to do is to see your face"
P.S. I Love You handlar om det gifta paret Holly och Gerry. De är som vilket par som helst, bråkar och tjafsar mycket, men innerst inne älskar de varandra. Men Gerry går tragiskt bort i en hjärntumör och efter det vet inte Holly hur hon ska leva längre. Men Gerry har inte lämnat henne helt utan har fötberett ett antal brev och uppdrag hon ska göra för att gå vidare.
När man läser storyn för första gången så känns det som något nyskapande. En romantisk komedi som börjar med att den ena delen av paret dör. Det känns som om man kommer få se något nytt och spännande. Dessvärre blir man besviken. De har lyckats ta denna goda idé och göra det till en alldaglig halvdan och ganska tråkig film. Jag blir ännu mer missnöjd eftersom den hade potential att bli något bra.
Gerard Butler och Hilary Swank som spelar huvudrollerna är båda två stora skådespelare och de gör sällan en roll dåligt, och inte heller dessa. Men de har alldeles för lite att jobba. Så även om de gör rollen så bra den kan vara, så är det fortfarande inte bra för rollerna är alldeles för tråkiga, precis som filmen. Varför de valde att vara med i denna film är ett mysterium för mig!
Men jag ska inte klanka ner på den helt. Den bjuder ändå in till en del skratt och ibland blir man lite varm i själen för att det är så gulligt. Men överlag så slarvade de helt enkelt bort vad som kunde ha blivit en mycket bättre film!
Betyg: 2,5/5
Across The Universe (2007)
Director: Julie Taymor
Cast: Evan Rachel Wood, Jim Sturgess, Joe Anderson, Dana Fuchs, Martin Luther, T. V. Carpio
Quote: "Music's the only thing that makes sense anymore, man. Play it loud enough, it keeps the demons away"
Jag har nu äntligen sett Across The Universe, den färgsprakande filmen som är baserad på Beatles musik. Det var mycket blandade åsikter när den kom ut. En del älskade den, medan en del inte alls gjorde det. Många klagade på att musiken skapade handlingen istället för att handlingen ramades in av musik, och så är det. Men jag förstår inte varför det är ett problem? De tar fantastisk musik och skapar en handling som passar till den musiken. Det är till och med en ganska bra handling. Okej, inte direkt top of the line-story, men ändå en helt okej story som blir ännu bättre med musiken inblandad.
Filmen handlar i alla fall om Jude, en ung engelsman, som drar över till USA för att leta rätt på sin far. Där stöter han på Max och hans syster Lucy och de blir goda vänner. Men det är under Vietnamkrigstiden och Max blir inkallad och Lucy blir inblandad i protesterna mot kriget och en hel del problem uppstår i och med det. Mer vill jag inte avslöja!
Filmen är som sagt byggd på musiken, och det är framförallt den som lytfer filmen. Utan den hade det varit en ganska tråkig film skulle jag tro. Men just i denna film gör musiken så enormt mycket så den växer lika enormt mycket. Det finns ju mycket musik som är bra, men om man ska prata rent musikaliskt så finns det inte mycket som slår Beatles, och här har de tagit allt bra och gjort om det till något nytt, men fortfarande inte förstört orginalet på något sätt.
Det är helt enkelt en film som sprudlar av färg, glädje, sång, musik, tårar, skratt och allt möjligt. En film som etsar sig fast i huvudet. En film som man inte glömmer. En film som ska ses! Så gör det!
Cast: Evan Rachel Wood, Jim Sturgess, Joe Anderson, Dana Fuchs, Martin Luther, T. V. Carpio
Quote: "Music's the only thing that makes sense anymore, man. Play it loud enough, it keeps the demons away"
Jag har nu äntligen sett Across The Universe, den färgsprakande filmen som är baserad på Beatles musik. Det var mycket blandade åsikter när den kom ut. En del älskade den, medan en del inte alls gjorde det. Många klagade på att musiken skapade handlingen istället för att handlingen ramades in av musik, och så är det. Men jag förstår inte varför det är ett problem? De tar fantastisk musik och skapar en handling som passar till den musiken. Det är till och med en ganska bra handling. Okej, inte direkt top of the line-story, men ändå en helt okej story som blir ännu bättre med musiken inblandad.
Filmen handlar i alla fall om Jude, en ung engelsman, som drar över till USA för att leta rätt på sin far. Där stöter han på Max och hans syster Lucy och de blir goda vänner. Men det är under Vietnamkrigstiden och Max blir inkallad och Lucy blir inblandad i protesterna mot kriget och en hel del problem uppstår i och med det. Mer vill jag inte avslöja!
Filmen är som sagt byggd på musiken, och det är framförallt den som lytfer filmen. Utan den hade det varit en ganska tråkig film skulle jag tro. Men just i denna film gör musiken så enormt mycket så den växer lika enormt mycket. Det finns ju mycket musik som är bra, men om man ska prata rent musikaliskt så finns det inte mycket som slår Beatles, och här har de tagit allt bra och gjort om det till något nytt, men fortfarande inte förstört orginalet på något sätt.
Det är helt enkelt en film som sprudlar av färg, glädje, sång, musik, tårar, skratt och allt möjligt. En film som etsar sig fast i huvudet. En film som man inte glömmer. En film som ska ses! Så gör det!
Betyg: 4/5
No Country For Old Men (2007)
Director: Joel Coen and Ethan Coen
Cast: Javier Bardem, Tommy Lee Jones, Josh Brolin, Woody Harrelson, Kelly Macdonald
Academy Awards: 8 nominations and 4 wins
På begäran av Eleonor ska jag nu försöka mig på en recension av den mycket omtalade Oscarsvinnaren från förra året, No Country For Old Men.
No Country For Old Men är en gastkramande film av de två bröderna Joel och Ethan Coen. Ända sedan deras enorma framgångar i början av 90-talet med filmerna Fargo och The Big Lebowski har alla väntat på att en film i samma klass ska dyka upp. Men efter några bra försök, alldeles för många mediokra förslag började folk tro att de hade tappat gnistan, eller att det kanske bara var två lyckoskott de fick. Men sedan kom då denna film som det har varit vilt spridda meningar om.
Filmen handlar om en jägare som gör en upptäckt som kommer att förändra livet för honom. Han hittar en hög med lik, knark och en väska med 2 miljoner dollar och gör vad många skulle göra, han tar väskan. Men vad han inte vet är att pengarna tillhör en av de mest kallblodiga mördare som någonsin har vistats på vita duken. En psykopat vid namn Anton Chigurh. Filmen handlar sedan om deras jakt om pengarna, och polisens jakt efter de båda.
Jag är väldigt kluven när det gäller denna film. Å ena sidan tycker jag att det är en enormt bra film som har mycket av det man söker efter. Det är spänning, magnifika skådespelarinsatser, vackra miljöer, stämningsfull musik och välarbetat regissörsarbete. Men å andra sidan är det inget att hurra för om man jämför den med Fargo och The Big Lebowski. Bröderna Coen kan helt enkelt bättre än så här och det gör att man trots alla bra ingredienser inte blir riktigt tillfredsställd med filmen.
Men om man bortser från Bröderna Coens tidigare filmer så är det helt klart en bra film som man borde se. Den vann inte 4 Oscars av en slump om man säger så. Men jag vill återigen poängtera att de kan bättre än så här, och det är dags att de bevisar det för oss igen!
Cast: Javier Bardem, Tommy Lee Jones, Josh Brolin, Woody Harrelson, Kelly Macdonald
Academy Awards: 8 nominations and 4 wins
På begäran av Eleonor ska jag nu försöka mig på en recension av den mycket omtalade Oscarsvinnaren från förra året, No Country For Old Men.
No Country For Old Men är en gastkramande film av de två bröderna Joel och Ethan Coen. Ända sedan deras enorma framgångar i början av 90-talet med filmerna Fargo och The Big Lebowski har alla väntat på att en film i samma klass ska dyka upp. Men efter några bra försök, alldeles för många mediokra förslag började folk tro att de hade tappat gnistan, eller att det kanske bara var två lyckoskott de fick. Men sedan kom då denna film som det har varit vilt spridda meningar om.
Filmen handlar om en jägare som gör en upptäckt som kommer att förändra livet för honom. Han hittar en hög med lik, knark och en väska med 2 miljoner dollar och gör vad många skulle göra, han tar väskan. Men vad han inte vet är att pengarna tillhör en av de mest kallblodiga mördare som någonsin har vistats på vita duken. En psykopat vid namn Anton Chigurh. Filmen handlar sedan om deras jakt om pengarna, och polisens jakt efter de båda.
Jag är väldigt kluven när det gäller denna film. Å ena sidan tycker jag att det är en enormt bra film som har mycket av det man söker efter. Det är spänning, magnifika skådespelarinsatser, vackra miljöer, stämningsfull musik och välarbetat regissörsarbete. Men å andra sidan är det inget att hurra för om man jämför den med Fargo och The Big Lebowski. Bröderna Coen kan helt enkelt bättre än så här och det gör att man trots alla bra ingredienser inte blir riktigt tillfredsställd med filmen.
Men om man bortser från Bröderna Coens tidigare filmer så är det helt klart en bra film som man borde se. Den vann inte 4 Oscars av en slump om man säger så. Men jag vill återigen poängtera att de kan bättre än så här, och det är dags att de bevisar det för oss igen!
Betyg: 4/5
The Assassination Of Jesse James By The Coward Robert Ford (2007)
Director: Andrew Dominik
Cast: Brad Pitt, Casey Affleck, Mary-Louise Parker, Sam Rockwell, Brooklynn Proulx and Dustin Bollinger
Quote: "Jesse James is bigger than you can imagine. You go to him wanting to be with him. Wanting to be like him. You`ll always come away missing something. I`m prepared for this. I know I won`t get but this one opportunity. And you can bet your life I`m not going to spoil it."
Den 3 april 1882 ekade ett skott ut. Ett skott som är ihågkommet fortfarande idag. Den 3 april sköts Jesse James till döds av Robert Ford och det är det den här filmen handlar om.
Robert Ford var en ung man som beundrat Jesse James och hans gangstergäng sedan han avr liten, och när han fick möjligheten att träffa Jesse James lyckades han nästla sig in hans gäng. Men där märker han att han inte alls känner Jesse James så bra som han trodde att han gjorde.
Det är en fanastiskt vacker film, miljöer, färgnyanser och ljussättning, vilket den också blev Oscarsnominerad för. Men det är framförallt en film med ett fantastiskt samspel mellan Brad Pitt och Casey Affleck i huvudrollerna. Brad Pitt porträtterar Jesse James på ett så hänsynslöst och psykotiskt sätt att man blir uppriktigt rädd för honom ibland. Hans hånfulla skratt får mig att rysa i hela kroppen. Men trots Brad Pitts fantastiska skådespel är det ändå Casey Affleck som jag vill ge den största elogen. Hans bror Ben har gång på gång försökt smutsa ner familjenamnet, men Casey har sett till att det inte händer. Hans tolkning av Robert Ford är helt out-standing. Hans unga hjärna som inte förstår och tänker likadant som Jesse James, även om han försöker. Hans naiva sätt att se på allt, Casey Affleck fångar det till 100%.
Titelnamnet säger ju en del om vilka omständigheter det här mordet sker, och det är något som är ganska intressant med filmen. Trots Jesse James upprepade rån och mord, så känner man någon sorts sympati för honom för han var inte värd att dö så som han gör. Dödad av någon han trodde han kunde lite på, skjuten och mördad av en feg yngling. Efter Judas och Brutus är det ett av de största sveken genom historien jag kan komma på, det finns säkert fler men jag har inget i huvudet nu så jag jämförde med dem. Det blir nästan så man vänder sig mot Robert Ford, som ändå gjorde det rätta. Det är lite skrämmande att man känner så, även om det bara är på film.
I alla fall en riktigt gripande film om familj, lojalitet och svek!
Cast: Brad Pitt, Casey Affleck, Mary-Louise Parker, Sam Rockwell, Brooklynn Proulx and Dustin Bollinger
Quote: "Jesse James is bigger than you can imagine. You go to him wanting to be with him. Wanting to be like him. You`ll always come away missing something. I`m prepared for this. I know I won`t get but this one opportunity. And you can bet your life I`m not going to spoil it."
Den 3 april 1882 ekade ett skott ut. Ett skott som är ihågkommet fortfarande idag. Den 3 april sköts Jesse James till döds av Robert Ford och det är det den här filmen handlar om.
Robert Ford var en ung man som beundrat Jesse James och hans gangstergäng sedan han avr liten, och när han fick möjligheten att träffa Jesse James lyckades han nästla sig in hans gäng. Men där märker han att han inte alls känner Jesse James så bra som han trodde att han gjorde.
Det är en fanastiskt vacker film, miljöer, färgnyanser och ljussättning, vilket den också blev Oscarsnominerad för. Men det är framförallt en film med ett fantastiskt samspel mellan Brad Pitt och Casey Affleck i huvudrollerna. Brad Pitt porträtterar Jesse James på ett så hänsynslöst och psykotiskt sätt att man blir uppriktigt rädd för honom ibland. Hans hånfulla skratt får mig att rysa i hela kroppen. Men trots Brad Pitts fantastiska skådespel är det ändå Casey Affleck som jag vill ge den största elogen. Hans bror Ben har gång på gång försökt smutsa ner familjenamnet, men Casey har sett till att det inte händer. Hans tolkning av Robert Ford är helt out-standing. Hans unga hjärna som inte förstår och tänker likadant som Jesse James, även om han försöker. Hans naiva sätt att se på allt, Casey Affleck fångar det till 100%.
Titelnamnet säger ju en del om vilka omständigheter det här mordet sker, och det är något som är ganska intressant med filmen. Trots Jesse James upprepade rån och mord, så känner man någon sorts sympati för honom för han var inte värd att dö så som han gör. Dödad av någon han trodde han kunde lite på, skjuten och mördad av en feg yngling. Efter Judas och Brutus är det ett av de största sveken genom historien jag kan komma på, det finns säkert fler men jag har inget i huvudet nu så jag jämförde med dem. Det blir nästan så man vänder sig mot Robert Ford, som ändå gjorde det rätta. Det är lite skrämmande att man känner så, även om det bara är på film.
I alla fall en riktigt gripande film om familj, lojalitet och svek!
Betyg: 4,5/5
The Dark Knight (2008)
Director: Christopher Nolan
Cast: Christian Bale, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Maggie Gyllenhaal, Gary Oldman, Michael Caine and Morgan Freeman.
Quote: "You either die a hero or you live long enough to see yourself become the villain"
IMDB Top 250: #1
Det har varit extremt mycket försnack om denna film, jag har stått för en hel del, och mina förväntningar när jag satte mig i biosalongen var skyhöga. Första frågan att ställa sig är om mina förväntningar blev uppfyllda? Låt oss säga så här. Jag förväntade mig Mamma Scans färdiga köttbullar, men istället fick jag en saftig oxfilé.
The Dark Knight är en mörk film, bra mycket mörkare än Batman Begins, och det är ett av dess starkaste vapen. I en tid då superhjältefilmer ska vara hjältesagor om riddaren på den vita hästen som får tjejen på slutet så kommer nu historien om superhjälten som står ensam och blir hatad av hela folket. Han är så mycket mer än en hjälte på det viset.
"Because he's not a hero. He's a silent guardian, a watchful protector...a dark knight"
Det har snackats enormt mycket om Heath Ledgers roll som Jokern, det har till och med pratats om Oscarsnominering. Just det samtalsämnet har fått en del att vrida sig i stolen, de hävdar helt enkelt att Oscarspratet endast kommer för att Heath Ledgers mycket tragiskt har lämnat denna jord. Jag håller inte med någonstans. Jokern är en hänsynslös karaktär som dödar för att han njuter av det, han njuter av sin egen galenskap och han njuter framförallt av att skapa galenskap hos andra. Heath Ledger spelar rollen med sådan oerhörd känsla att jag blir rädd för honom. Det är den vidrigaste mest skräckinjagande skurk jag har sett och den prestationen förtjänar i min bok en Oscarsnominering!
För övrigt ska det nämnas att filmen inte på något sätt ligger på Heaths axlar. Det är en film som vilar stadigt på alla skådespelares axlar. Christian Bale, Maggie Gyllenhaal, Aaron Eckhart, Gary Oldman, Michael Caine och Morgan Freeman. Alla tillför de något till filmen och jag skulle kunna skriva en uppsats om var och en, men det blir tjatigt så jag nöjer mig med att säga att filmen inte hade varit densamma utan någon av dem. De gör alla rakt igenom klockrena insatser och lyfter tillsammans filmen till oanade höjder.
Filmen är helt enkelt ett fullkomligt mästerverk. Regissören Kevin Smith lär ha sagt:
"Det här är serietidningens svar på Gudfadern II, ett mästerverk!"
Och jag är beredd att hålla med honom. Många superhjältefilmer har jag sett, men bättre än så här blir det inte. The Dark Knight har berört mig något enormt och det här kommer jag inte kunna släppa på dagar, veckor... Kanske månader. Det är utan tvekan årets film och den som inte ser den, den har missat något!
Cast: Christian Bale, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Maggie Gyllenhaal, Gary Oldman, Michael Caine and Morgan Freeman.
Quote: "You either die a hero or you live long enough to see yourself become the villain"
IMDB Top 250: #1
Det har varit extremt mycket försnack om denna film, jag har stått för en hel del, och mina förväntningar när jag satte mig i biosalongen var skyhöga. Första frågan att ställa sig är om mina förväntningar blev uppfyllda? Låt oss säga så här. Jag förväntade mig Mamma Scans färdiga köttbullar, men istället fick jag en saftig oxfilé.
The Dark Knight är en mörk film, bra mycket mörkare än Batman Begins, och det är ett av dess starkaste vapen. I en tid då superhjältefilmer ska vara hjältesagor om riddaren på den vita hästen som får tjejen på slutet så kommer nu historien om superhjälten som står ensam och blir hatad av hela folket. Han är så mycket mer än en hjälte på det viset.
"Because he's not a hero. He's a silent guardian, a watchful protector...a dark knight"
Det har snackats enormt mycket om Heath Ledgers roll som Jokern, det har till och med pratats om Oscarsnominering. Just det samtalsämnet har fått en del att vrida sig i stolen, de hävdar helt enkelt att Oscarspratet endast kommer för att Heath Ledgers mycket tragiskt har lämnat denna jord. Jag håller inte med någonstans. Jokern är en hänsynslös karaktär som dödar för att han njuter av det, han njuter av sin egen galenskap och han njuter framförallt av att skapa galenskap hos andra. Heath Ledger spelar rollen med sådan oerhörd känsla att jag blir rädd för honom. Det är den vidrigaste mest skräckinjagande skurk jag har sett och den prestationen förtjänar i min bok en Oscarsnominering!
För övrigt ska det nämnas att filmen inte på något sätt ligger på Heaths axlar. Det är en film som vilar stadigt på alla skådespelares axlar. Christian Bale, Maggie Gyllenhaal, Aaron Eckhart, Gary Oldman, Michael Caine och Morgan Freeman. Alla tillför de något till filmen och jag skulle kunna skriva en uppsats om var och en, men det blir tjatigt så jag nöjer mig med att säga att filmen inte hade varit densamma utan någon av dem. De gör alla rakt igenom klockrena insatser och lyfter tillsammans filmen till oanade höjder.
Filmen är helt enkelt ett fullkomligt mästerverk. Regissören Kevin Smith lär ha sagt:
"Det här är serietidningens svar på Gudfadern II, ett mästerverk!"
Och jag är beredd att hålla med honom. Många superhjältefilmer har jag sett, men bättre än så här blir det inte. The Dark Knight har berört mig något enormt och det här kommer jag inte kunna släppa på dagar, veckor... Kanske månader. Det är utan tvekan årets film och den som inte ser den, den har missat något!
Betyg: 5/5
Cinderella (1950)
Director: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson
Cast (Voices): Eleanor Audley, Verna Felton, William Phipps and Ilene Woods
Disney Classic: Nr 12
Då hade tiden kommit till Disneyklassiker nr 12 som heter Askungen. Efter en ganska svagt startfält för klassikerna börjar det nu radas upp med filmer som vi alla har sett. Askungen är först ut i raden och handlar som bekant om den unga flickan Askungen som blir behandlad som en slav av sin onda styvmor och elaka styvsystrar, men hon har en dröm och förhoppningsvis kanske den blir sann en dag?
Disneyklassikerna börjar som sagt efter Askungen att vara mer välkända, anledningen till det är att det är nu de börjar komma upp i riktig Disneyklass. Askungen är en riktigt rolig film där framförallt de båda mössen Jack och Gus framkalalr mest skratt, men det finns även många andra roliga element. Det är även en fin historia, något som Disney är kända för, att blanda bra humor med en rörande historia.
Musiken är för övrigt fenomenal och den välkända sången mössen sjunger varje julafton är ännu bättre på engelska!
Cast (Voices): Eleanor Audley, Verna Felton, William Phipps and Ilene Woods
Disney Classic: Nr 12
Då hade tiden kommit till Disneyklassiker nr 12 som heter Askungen. Efter en ganska svagt startfält för klassikerna börjar det nu radas upp med filmer som vi alla har sett. Askungen är först ut i raden och handlar som bekant om den unga flickan Askungen som blir behandlad som en slav av sin onda styvmor och elaka styvsystrar, men hon har en dröm och förhoppningsvis kanske den blir sann en dag?
Disneyklassikerna börjar som sagt efter Askungen att vara mer välkända, anledningen till det är att det är nu de börjar komma upp i riktig Disneyklass. Askungen är en riktigt rolig film där framförallt de båda mössen Jack och Gus framkalalr mest skratt, men det finns även många andra roliga element. Det är även en fin historia, något som Disney är kända för, att blanda bra humor med en rörande historia.
Musiken är för övrigt fenomenal och den välkända sången mössen sjunger varje julafton är ännu bättre på engelska!
Betyg: 3,5/5
The Adventures Of Ichabod And Mr. Toad (1949)
Director: Clyde Geronimi and James Algar
Cast (Voices): Bing Crosby, Basil Rathbone and Eric Blore
Disney Classic: Nr 11
I denna Disneyklassiker får vi se de två historierna Det Susar I Säven och Legenden om Sleepy Hollow i Disneys tappning. Det är självklart i en klass för sig om man tänker på när filmen är gjord, men det är ändå inte riktigt i Disneys klass. Jag ahr nu tagit mig igenom de 11 första klassikerna och nu börjar de kända filmerna träda in, så det ska bli skönt att få se dem på engelska nu.
Men för att återgå till denna film, så är den ändå ganska underhållande och det är inte en bortkostad timme som jag lägger på att se den. Sångerna är dock lite halvtaffliga och där förväntade jag mig mer.
Cast (Voices): Bing Crosby, Basil Rathbone and Eric Blore
Disney Classic: Nr 11
I denna Disneyklassiker får vi se de två historierna Det Susar I Säven och Legenden om Sleepy Hollow i Disneys tappning. Det är självklart i en klass för sig om man tänker på när filmen är gjord, men det är ändå inte riktigt i Disneys klass. Jag ahr nu tagit mig igenom de 11 första klassikerna och nu börjar de kända filmerna träda in, så det ska bli skönt att få se dem på engelska nu.
Men för att återgå till denna film, så är den ändå ganska underhållande och det är inte en bortkostad timme som jag lägger på att se den. Sångerna är dock lite halvtaffliga och där förväntade jag mig mer.
Betyg: 2,5/5
Mamma Mia! (2008)
Director: Phyllida Lloyd
Cast: Amanda Seyfreid, Meryl Streep, Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård and Julie Walters
Tagline: A mother. A daughter. Three possible fathers. Take a trip down the aisle you'll never forge
Jag förutser att ingen har lyckats missa musikalen Mamma Mia som har varit ett stort samtalsmämne under flera år nu och antar att jag inte behöver dra någon lång sammanfattning av handlingen. Den handlar kort och gott om Sophie som ska gifta sig och vill ha sin pappa där. Det första problemet är att hon har 3 möjliga pappor och vet inte vem som är den rätta, det andra problemet är att hennes mamma inte har pratat med någon av dem på 20 år.
Jag var och såg musikalen när den gick i Stockholm och blev helt och hållet blåst av stolen, det var så fruktansvärt bra. Musiken visste man ju om att den var bra, men de hade lyckats väva in låtarna med en oerhörd precision i handlingen och skapat en oförglömlig musikal. Det sagt, så hade jag självklart väldigt höga förväntningar när jag satte mig i biosalongen. Nu i efterhand kan jag säga att att den levde upp till dom, och mer än så!
Det är en film som sprudlar av sång, dans och glädje. Man kan inte låta bli att dra på smilbanden varenda gång någonting händer på duken. Det är helt enkelt en riktigt feel-good film och biosalongen ekar av skratt under hela filmen. Sångerna sitter lika klockrent som i musikalen, och de sjungs lika bra med måste jag säga. Meryl Streep och Amanda Seyfreid i rollerna som mor och dotter är de som imponerar mest, men otippat nog så visar även Colin Firth och Pierce Brosnan upp bra sånginsatser. Stellan Skarsgård lyckas undkomma med en godkänd insats tack vare att han knappt sjunger alls, han koncentrerar sig istället på att göra en klockren tolkning av den vilde svensken Bill. Roligast i hela filmen är Julie Walters som mamma Donnas tokiga väninna, en roll som Sussie Eriksson spelade med bravur uppe i Stockholm. Julie Walters gör den inte riktigt lika vass, men inte långt ifrån, och det är ett gott betyg, tro mig!
Filmen är helt enkelt en film som får dig att skratta, le och må bra! Låter det inte som ett bra betyg? Jodå, det tycker jag!
Cast: Amanda Seyfreid, Meryl Streep, Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård and Julie Walters
Tagline: A mother. A daughter. Three possible fathers. Take a trip down the aisle you'll never forge
Jag förutser att ingen har lyckats missa musikalen Mamma Mia som har varit ett stort samtalsmämne under flera år nu och antar att jag inte behöver dra någon lång sammanfattning av handlingen. Den handlar kort och gott om Sophie som ska gifta sig och vill ha sin pappa där. Det första problemet är att hon har 3 möjliga pappor och vet inte vem som är den rätta, det andra problemet är att hennes mamma inte har pratat med någon av dem på 20 år.
Jag var och såg musikalen när den gick i Stockholm och blev helt och hållet blåst av stolen, det var så fruktansvärt bra. Musiken visste man ju om att den var bra, men de hade lyckats väva in låtarna med en oerhörd precision i handlingen och skapat en oförglömlig musikal. Det sagt, så hade jag självklart väldigt höga förväntningar när jag satte mig i biosalongen. Nu i efterhand kan jag säga att att den levde upp till dom, och mer än så!
Det är en film som sprudlar av sång, dans och glädje. Man kan inte låta bli att dra på smilbanden varenda gång någonting händer på duken. Det är helt enkelt en riktigt feel-good film och biosalongen ekar av skratt under hela filmen. Sångerna sitter lika klockrent som i musikalen, och de sjungs lika bra med måste jag säga. Meryl Streep och Amanda Seyfreid i rollerna som mor och dotter är de som imponerar mest, men otippat nog så visar även Colin Firth och Pierce Brosnan upp bra sånginsatser. Stellan Skarsgård lyckas undkomma med en godkänd insats tack vare att han knappt sjunger alls, han koncentrerar sig istället på att göra en klockren tolkning av den vilde svensken Bill. Roligast i hela filmen är Julie Walters som mamma Donnas tokiga väninna, en roll som Sussie Eriksson spelade med bravur uppe i Stockholm. Julie Walters gör den inte riktigt lika vass, men inte långt ifrån, och det är ett gott betyg, tro mig!
Filmen är helt enkelt en film som får dig att skratta, le och må bra! Låter det inte som ett bra betyg? Jodå, det tycker jag!
Betyg: 4,5/5
2 Days In Paris (2007)
Director: Julie Delpy
Cast: Adam Goldberg, Julie Delpy, Daniel Brühl, Marie Pillet and Albert Delpy
Tagline: He knew Paris was for lovers. He just didn't think they were all hers
Innan någon frågar, nej det är inte uppföljaren till Paris Hiltons storsäljare One Night In Paris, det är en helt fristående film utan några som helst kopplingar till den där blonda saken som jag inte vill välja att kalla människa. 2 Days In Paris handlar istället om paret Marion och Jack som kommer från New York till Paris för att hälsa på Marions föräldrar. Men väl där uppstår problem eftersom Jack inte talar ett ord franska och det snart går upp för honom att man inte kan räkna hans flickväns ex på ena handen.
2 Days In Paris är en mångsidig film. Det är en film om Paris och alla dess vackra miljöer, det är en film om fransmän och deras inställning till amerikaner, det är en film om två helt olika själar som på något vis passar perfekt för varandra men framförallt är det en skrattfest utan dess like.
Julie Delpy får visa att hon inte bara är duktig på att spela i romantiska snyftrullar, utan hon kan också avlägga rappa dialoger och få mig att skratta galet mycket. Hon gör också ett strålande jobb som regissör i filmen. Men den som lyfter hela filmen till oanade höjder är Adam Goldberg, en av filmvärlden mest underskattade skådespelare. Jag tänker framförallt på hans insatser i tv-serierna Vänner, Joey och Band of Brothers där han gör magnifika roller, likaså i denna film. Han levererar varenda replik med sådan oerhörd precision och han är verkligen kungen av ironi i rollen som Jack, och jag är ju en stor älskare av ironi. Han gör helt enkelt filmen till vad den är, en film i toppklass!
Cast: Adam Goldberg, Julie Delpy, Daniel Brühl, Marie Pillet and Albert Delpy
Tagline: He knew Paris was for lovers. He just didn't think they were all hers
Innan någon frågar, nej det är inte uppföljaren till Paris Hiltons storsäljare One Night In Paris, det är en helt fristående film utan några som helst kopplingar till den där blonda saken som jag inte vill välja att kalla människa. 2 Days In Paris handlar istället om paret Marion och Jack som kommer från New York till Paris för att hälsa på Marions föräldrar. Men väl där uppstår problem eftersom Jack inte talar ett ord franska och det snart går upp för honom att man inte kan räkna hans flickväns ex på ena handen.
2 Days In Paris är en mångsidig film. Det är en film om Paris och alla dess vackra miljöer, det är en film om fransmän och deras inställning till amerikaner, det är en film om två helt olika själar som på något vis passar perfekt för varandra men framförallt är det en skrattfest utan dess like.
Julie Delpy får visa att hon inte bara är duktig på att spela i romantiska snyftrullar, utan hon kan också avlägga rappa dialoger och få mig att skratta galet mycket. Hon gör också ett strålande jobb som regissör i filmen. Men den som lyfter hela filmen till oanade höjder är Adam Goldberg, en av filmvärlden mest underskattade skådespelare. Jag tänker framförallt på hans insatser i tv-serierna Vänner, Joey och Band of Brothers där han gör magnifika roller, likaså i denna film. Han levererar varenda replik med sådan oerhörd precision och han är verkligen kungen av ironi i rollen som Jack, och jag är ju en stor älskare av ironi. Han gör helt enkelt filmen till vad den är, en film i toppklass!
Betyg: 4,5/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest (2006)
Director: Gore Verbinski
Cast: Johnny Depp, Orlando Bloom, Kiera Knightley, Jack Davenport, Stellan Skarsgård and Bill Nighy
Quote: "No. If we don't have the key, we can't open whatever we don't have that it unlocks. So what purpose would be served in finding whatever need be unlocked, which we don't have, without first having found the key what unlocks it?"
Ingen har väl undgått någon av de storslagna piratfilmerna som Disney ahr producerat de senaste åren. Jag har nyss sett den andra i serien, Dead Man's Chest, och den är fortfarande lika bra som första gången jag såg den!
Handlingen tar vid där första filmen slutade. Jack är ute och seglar med sitt skepp The Black Pearl och Will och Elisabeth ska gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar. Men det blir inte riktigt som de tänkt sig. Davy Jones är på jakt efter Jacks själ och Lord Cutler Becket är på jakt efter både Jack, Will och Elisabeth. Hela filmen är en katt och råtta jakt som man aldrig vet hur den ska sluta.
Om man tyckte att första filmen var storslagen så blir man inte besviken när man ser andra filmen. Det är starkaste filmen i trilogin båda vad det gäller handling och effekter enligt mig. Det är precis lagom av allt och jag sitter som på nålar hela filmen. Davy Jones är den (det?) som imponerar mest. En välgjord karaktär som man nästanh inte anar är datagjord, och han är så äckligt ond att jag älskar honom. Johnny Depp gör som i alla filmerna en av sina bästa prestationer som Jack Sparrow, men i Dead Manäs Chest får även Kiera Knightley tid att glänsa med sitt skådespeleri, Orlando Bloom får också visa att han inte är helt sämst, bara lite sämst i kanten.
Kort och gott är det en film som inte lämnar dig besviken efteråt. Det är skratt, gråt, spänning och en av tidernas bästa fäktningsscener. På toppen av allt får vi ett slut utan dess like och jag minns att jag efter att ha sett den på bio var som ett barn poå julafton i ett helt år fram till det att uppföljaren kom. Ett magnifikt slut på en magnifik film!
Cast: Johnny Depp, Orlando Bloom, Kiera Knightley, Jack Davenport, Stellan Skarsgård and Bill Nighy
Quote: "No. If we don't have the key, we can't open whatever we don't have that it unlocks. So what purpose would be served in finding whatever need be unlocked, which we don't have, without first having found the key what unlocks it?"
Ingen har väl undgått någon av de storslagna piratfilmerna som Disney ahr producerat de senaste åren. Jag har nyss sett den andra i serien, Dead Man's Chest, och den är fortfarande lika bra som första gången jag såg den!
Handlingen tar vid där första filmen slutade. Jack är ute och seglar med sitt skepp The Black Pearl och Will och Elisabeth ska gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar. Men det blir inte riktigt som de tänkt sig. Davy Jones är på jakt efter Jacks själ och Lord Cutler Becket är på jakt efter både Jack, Will och Elisabeth. Hela filmen är en katt och råtta jakt som man aldrig vet hur den ska sluta.
Om man tyckte att första filmen var storslagen så blir man inte besviken när man ser andra filmen. Det är starkaste filmen i trilogin båda vad det gäller handling och effekter enligt mig. Det är precis lagom av allt och jag sitter som på nålar hela filmen. Davy Jones är den (det?) som imponerar mest. En välgjord karaktär som man nästanh inte anar är datagjord, och han är så äckligt ond att jag älskar honom. Johnny Depp gör som i alla filmerna en av sina bästa prestationer som Jack Sparrow, men i Dead Manäs Chest får även Kiera Knightley tid att glänsa med sitt skådespeleri, Orlando Bloom får också visa att han inte är helt sämst, bara lite sämst i kanten.
Kort och gott är det en film som inte lämnar dig besviken efteråt. Det är skratt, gråt, spänning och en av tidernas bästa fäktningsscener. På toppen av allt får vi ett slut utan dess like och jag minns att jag efter att ha sett den på bio var som ett barn poå julafton i ett helt år fram till det att uppföljaren kom. Ett magnifikt slut på en magnifik film!
Betyg: 4,5/5
3:10 to Yuma (2007)
Director: James Mangold
Cast: Russell Crowe, Christian Bale, Logan Leman, Ben Foster, Peter Fonda and Dallas Roberts
Remake of: 3:10 to Yuma (1957)
Jag har alltid gillat westernfilm ända sedan jag var liten och såg den storslagna filmen The Good, The Bad and The ugly och därför har jag varit lite dyster över att det inte har gjorts någon vettig westernfilm på flera år. Men nu har den dagen åter kommit till oss.
3:10 to Yuma är en remake på den gamla westernfilmen från 1957 med Glenn Ford och Van Heflin. I denna nya version har Russel Crowe tagit Glenn Fords roll som skurk och Christian Bale spelar Van Heflins roll. Storyn i korta drag är så att banditen Ben Wade rånar en diligens med sitt gäng men blir sedan tillfångatagen. Några tappra själar får i uppdrag att föra Ben Wade till 3:10 tåget till Yumafängelset, en av de mannarna är ranchägaren Dan Evans. Men vägen dit blir lång och farlig.
Filmen två pelare är självkalrt Christian Bale och Russell Crowe. Två av vår tids bästa skådespelare samlas här i en och samma film och levererar precis lika bra som alltid. Men någon annan som hjälper till att bära filmen är Ben Foster som spelar Ben Wades hänsynslösa partner Charlie Prince. Han är så äckligt rå att man inte kan låta bli att hat/älska honom.
Filmen är kort och gott fullständigt fenomenal och jag hoppas verkligen att detta blir startskottet för en ny westernperiod på filmduken!
Cast: Russell Crowe, Christian Bale, Logan Leman, Ben Foster, Peter Fonda and Dallas Roberts
Remake of: 3:10 to Yuma (1957)
Jag har alltid gillat westernfilm ända sedan jag var liten och såg den storslagna filmen The Good, The Bad and The ugly och därför har jag varit lite dyster över att det inte har gjorts någon vettig westernfilm på flera år. Men nu har den dagen åter kommit till oss.
3:10 to Yuma är en remake på den gamla westernfilmen från 1957 med Glenn Ford och Van Heflin. I denna nya version har Russel Crowe tagit Glenn Fords roll som skurk och Christian Bale spelar Van Heflins roll. Storyn i korta drag är så att banditen Ben Wade rånar en diligens med sitt gäng men blir sedan tillfångatagen. Några tappra själar får i uppdrag att föra Ben Wade till 3:10 tåget till Yumafängelset, en av de mannarna är ranchägaren Dan Evans. Men vägen dit blir lång och farlig.
Filmen två pelare är självkalrt Christian Bale och Russell Crowe. Två av vår tids bästa skådespelare samlas här i en och samma film och levererar precis lika bra som alltid. Men någon annan som hjälper till att bära filmen är Ben Foster som spelar Ben Wades hänsynslösa partner Charlie Prince. Han är så äckligt rå att man inte kan låta bli att hat/älska honom.
Filmen är kort och gott fullständigt fenomenal och jag hoppas verkligen att detta blir startskottet för en ny westernperiod på filmduken!
Betyg: 4,5/5
Paris, Je T'aime (2006)
Director: Ethan Coen, Joel Cohen, Tom Tykwer, Gus Van Sant, Wes Craven, Daniela Thomas mfl.
Cast: Steve Buscemi, Natalie Portman, Emily Mortimer, Elijah Wood, Nick Nolte and Maggie Gyllenhaal
Quote: "All I can say is that I felt, at the same time, joy and sadness. But not too much sadness, because I felt alive. Yes, alive. That was the moment I fell in love with Paris. And I felt Paris fall in love with me. "
Paris, Je T'aime är en samling korta filmsnuttar, närmare besämt 18 stycken. Alla delar har olika regissörer och olika skådespelare. Det handlar om två mimare som träffar varandra i fängelset, en man som blir biten av en vampyr, en ung fransk kille som träffar på en muslimsk flicka, en turist som blir misshandlad i tunnelbanan och massor med fler saker. Men framförallt så handlar det om kärlek, kärlek på alla sätt och vis. Lycklig kärlek, olycklig kärlek, kärlek till sitt barn, kärlek till sina föräldrar elelr kärlek till vad som helst.
Det är ett mycket intressant upplägg med att ha massa korta snuttar som egentligen inte har något att göra med varandra förutom att allt utspelar sig i Paris. Det känns hackigt i det första två för att man inte riktigt kommer in i storyn, men sedan vänjer man sig vid det och lär sig att uppskatta alla historier var för sig. Eftersom de har så kort tid på sig att visa upp sig gör de allt till max och varje historia lämnar något intryck på mig. Den som berör mest är när en synskadad man blir kär i en vacker amerikansk skådespelerska, som för övrigt spelas av den bedårande vackra Natalie Portman.
Man kan känna av alla regissörers personliga touch för ingen av historierna är direkt lika varandra, vilket gör det till en väldigt mångsidig film som skulle kunna passa vem som helst. Två stycken uppföljare är planerade:
New York, I Love You (2009)
Shanghai, I Love You (2010)
som helt enkelt kommer följa samma koncept, bara att det utspelar sig i andra städer. Blir det lika bra som denna ser jag fram emot dem med glädje!
Cast: Steve Buscemi, Natalie Portman, Emily Mortimer, Elijah Wood, Nick Nolte and Maggie Gyllenhaal
Quote: "All I can say is that I felt, at the same time, joy and sadness. But not too much sadness, because I felt alive. Yes, alive. That was the moment I fell in love with Paris. And I felt Paris fall in love with me. "
Paris, Je T'aime är en samling korta filmsnuttar, närmare besämt 18 stycken. Alla delar har olika regissörer och olika skådespelare. Det handlar om två mimare som träffar varandra i fängelset, en man som blir biten av en vampyr, en ung fransk kille som träffar på en muslimsk flicka, en turist som blir misshandlad i tunnelbanan och massor med fler saker. Men framförallt så handlar det om kärlek, kärlek på alla sätt och vis. Lycklig kärlek, olycklig kärlek, kärlek till sitt barn, kärlek till sina föräldrar elelr kärlek till vad som helst.
Det är ett mycket intressant upplägg med att ha massa korta snuttar som egentligen inte har något att göra med varandra förutom att allt utspelar sig i Paris. Det känns hackigt i det första två för att man inte riktigt kommer in i storyn, men sedan vänjer man sig vid det och lär sig att uppskatta alla historier var för sig. Eftersom de har så kort tid på sig att visa upp sig gör de allt till max och varje historia lämnar något intryck på mig. Den som berör mest är när en synskadad man blir kär i en vacker amerikansk skådespelerska, som för övrigt spelas av den bedårande vackra Natalie Portman.
Man kan känna av alla regissörers personliga touch för ingen av historierna är direkt lika varandra, vilket gör det till en väldigt mångsidig film som skulle kunna passa vem som helst. Två stycken uppföljare är planerade:
New York, I Love You (2009)
Shanghai, I Love You (2010)
som helt enkelt kommer följa samma koncept, bara att det utspelar sig i andra städer. Blir det lika bra som denna ser jag fram emot dem med glädje!
Betyg: 4,5/5
Gone Baby Gone (2007)
Director: Ben Affleck
Cast: Casey Affleck, Michelle Monaghan, Morgan Freeman, Amy Ryan and Ed Harris
Cast: Casey Affleck, Michelle Monaghan, Morgan Freeman, Amy Ryan and Ed Harris
Based on novel by: Dennis Lehane
De unga flickan Amanda McCready försvinner mystiskt och hela polisstyrkan sätts in. Men de anhöriga nöjer sig inte utan anlitar de båda privatdetektiverna Patrick Kenzie och Angie Gennaro. Utredningen visar sig vara mer komplicerad än de tror och deras egna liv sätts på spel.
Gone Baby Gone är baserad på en bok skriven av Dennis Lehane och det är en kriminalfilm. Ett ganska aktuellt ämne också med barn som blir bortrövade och utsatta, det skrivs ju om alltför ofta i tidnigar idag. Filmen är oerhört stark, och då menar jag inte bara historian utan även tankarna som bildas. Vem har egentligen rätt att bestämma vem som ska leva eller dö? Hur långt kan man gå för att göra en människa gott? Spelar det någon roll hur många man sårar på vägen? Det är frågor som inte bara vi får, utan även de i filmen och det är intressant att se hur de hanterar allt olika.
Skådespelarna gör fina insatser allihopa. Casey Affleck (Patrick Kenzie) är grym som alltid, likaså Morgan Freeman och Ed Harris i sina polisroller. Michelle Monaghan (Angie Gennaro) är lite blek jämfört med de andra men en helt okej insats. Men den av skådespelarna som imponerar mest är Amy Ryan som gör en mycket trovärdig skildring av Amandas nedknarkade morsa.
Regin fär denna film står Ben Affleck för, och det skriver jag inte för att avskräcka er, utan jag vill poängtera att det för en gångs skull inte betyder katastrof. Ben Affleck har under sin skådespelarkarriär gjort många filmer, och de flesta är lika intressanta som att sitta med en ICA kasse på huvudet en hel dag, undantagen är filmerna som Kevin Smith har regisserat honom i. Men han visade med filmen Hollywoodland (2006) att han faktiskt kunde klara sig utan Kevin Smith, och här visar han också att han är femenonalt duktig bakom kameran för hela Gone baby Gone är gjord med en oerhörd precision. Fortsätter han så här kanske jag kan sluta spy galla över honom i framtiden?
Gone Baby Gone är en toppklass film som berör på alla möjliga sätt och den som sitter oebrörd efteråt borde seriöst gå till en doktor och kolla hur ens kropp fungerar med en sten istället för hjärta.
Betyg: 4,5/5
The Air I Breathe (2007)
Director: Jieho Lee
Cast: Kevin Bacon, Brendan Fraser, Andy Garcia, Sarah Michelle Gellar, Julie Delpy, Forest Whitaker and Emile Hirsch
Quote:
The Air I Breathe är en film baserad på ett uråldrigt kinesiskt ordspråk som bryter ner livet i fyra hörnstenar: glädje, lust, sorg och kärlek. Vi får se 4 korta historier som alla tar hand om varsin av dessa delar. Alla delar kopplas också hela tiden samman, precis som delarna gör i verkliga livet. Det börjar med glädje och då får vi följa Forest Whitaker som spelar en man som har hamnat i ett mönster och han drömmer om att slå sig fri från det. Det fortsätter med lust då vi följer Brendan Frasers karaktär, en man född med förmågan att se framtiden. Men livet blir ingen dans på rosor för det, utan snarare tvärtom. Hans historia vävs ganska snabbt ihop med nästa historia, sorg, där vi följer sångaren Trista, spelad av Sarah Michelle Gellar. Hon försöker slå sig fram i branschen, men hamnar ihop med fel folk. Till sist får vi i den sista delen av filmen följa Kevin Bacon under temat kärlek. Han är en framgångsrik läkare som är kär i sin bästa väns fru.
Det räcker att läsa vilka skådespelare som medverkar i filmen så förstår man genast att det inte är nägon dussinfilm man just ska se. Det är en mycket skicklig skara folk som har samlats och de gör verkligen skäl för deras kändisskap. Varenda karaktär görs med sådan oerhörd precision att jag sitter som mållös. Varenda liten biroll känns hur genomtänkt som helst. De som är bäst i filmen är Brendan Fraser och Sarah Michelle Gellar. Brendan Fraser har en förmåga att vara bra i vad han än gör. Komedi, action eller drama, det spelar ingen roll. Sarah Michelle Gellar fick jag upp ögonen för när jag såg på Buffy the Vampire Slayer där hon gör en strålande insats under 7 hela säsonger, jag har sedan längtat efter att se henne på vita duken när hon gör en lika klockren prestation. Men jag ahr fått vänta ända tills nu för att se det. Hon har hamnat i fel sorts filmer och gjort fel sorts roller, men här hittar hon rätt och hon kan nog få många glansdagar i framtiden.
The Air I Breathe är en fantastisk film som berättar mycket om hur vi människor är. Det är vackra historier, det är hemska historier. Det är onda människor som anser de gör gott, och det är goda människor som inte förstår att de gör ont. Det är 4 stycken helt magiska historier sammanvävda till en fruktansvärt bra film. Jag satt som på nålar hela filmen och jagf är inte besviken. En klockren rulle och det är en skam att den gick direkt till DVD i Sverige för den här skulle man ha velat se på bio!
Betyg: 4,5/5
Bambi (1942)
Director: David Hand
Cast (Voices): Donnie Dunagan, Tim Davis, Will Wright and Paula Winslowe
Disney Classic: Nr. 5
Cast (Voices): Donnie Dunagan, Tim Davis, Will Wright and Paula Winslowe
Disney Classic: Nr. 5
Historien om det lilla rådjuret Bambi är en välkänd berättelese vid det här laget som alla säkert har sett. Men jag har satt upp som uppdrag att se alla Disneyklassiker i ordning på engelska, de är tusen gånger bättre på engelska jämfört med svenska, och Bambi var nr 6.
Det är en fin berättelse och som i alla Disneyfilmer så tar de vara på det och gör det till en gullig film. tycka vad man vill om gulliga filmer, men ingen kan säga att Disney inte är bra på det de gör. Jag trror inte det finns någon Disneyfilm som är dålig egentligen, några är självklart mindre bra men ingen dålig, och Bambi är väl någonstans i mitten. Den är måttligt roande vid en del stunder, men den är mer fin än rolig egentligen. Men för den som gillar det så går den verkligen hem. Det är för övrigt fortfarande precis lika sorgligt när Bambis mamma dör...
Ett minus är att musiken inte är särskilt bra, något som Disneyfilmer annars brukar kunna stoltsera med.
Betyg: 3/5
Grindhouse (2007)
Grindhouse var vad biografer där men mestadels visade barnförbjudna filmer kallades förr i tiden. Det är ett koncept som försvunnit under åren men här har Robert Rodriguez och Quentin Tarantino bestämt sig för att friska upp det igen genom att göra varsin film i klass med en riktigt Grindhouse-rulle och slå ihop de båda verken till ett stort verk som kallas just Grindhouse. Jag kommer dock resencera filmerna var för sig och jag börjar med Robert Rodriguez bidrag, Planet Terror.
Director: Robert Rodriguez
Cast: Freddy Rodriguez, Rose McGowan, Bruce Willis, Josh Brolin and Mary Shelton
Quote: "Look, you were being an unbelievable dick. I was walking out on you. I was cold, I took your fucking jacket. So, if you're go on one of your psycho, obsessive, controlling rants about a fucking jacket, then fucking take it 'cause I'd rather fucking freeze than fucking hear about it one more time!"
I Planet Terror läcker ett dödligt virus ut som förvandlar människor till någon slags zombieliknande dödsmaskin. Det blir till uppdrag för de överlevande att stoppa viruset och rädda sig själva. Storyn är faktiskt så enkel. Huvudkaraktärerna är Wray, en skiclig soldat, och Cherry Darling, en strippa som efter en mindre olycka i början av filmen ersätter sitt högra ben med ett machine-gun.
Om ni har läst sammanfattningen av storyn och citatet här ovanför så säger det en del om filmen. Det är rapp dialog, våldsamma scener och blodiga avrättningar, allt som hör hemma i en riktigt grindhousefilm och man blir inte missnöjd. Man kan tycka att det dras lite långt ibland och till och med blir lite töntigt. Som när man får reda på att Wray är en fruktansvärt skillad soldat och han ställer sig och trixar med två pistoler i en minut trots att en armé med zombies är precis runt hörnet. Man skulle hånskrattat, om man inte visste att de är helt medvetna om hur töntigt det är och att de gör det ändå. För när man vet det, då inser man hur genialisk hela filmen är.
Director: Quentin Tarantino
Cast: Kurt Russell, Rosario Dawson, Zoe Bell, Tracie Thoms and Rose McGowan
Quote: "Yeah, you know what happens to motherfuckers carry knives? They get shot! Look, if I ever become a famous actress, I wont carry a gun. I'll hire me a do-dirt nigga, and he'll carry the gun. And when shit goes down, I'll sit back and laugh, but until that day, it's Wild West motherfucker! "
Andra filmen heter alltså Death Proof och är signerad Quentin Tarantino. Den handlar om en man som kallar sig Stuntman Mike och han roar sig med att använda sin stuntbil till att köra ihjäl unga kvinnor. Men en dag så ger han sig på några som han skulle ha aktat sig för.
Dialogen i filmen är fullkomligt briljant och det skriker verkligen Tarantino om det. Ingen har dialoger som är så välgenomtänkta som hans. Det bärs också upp ännu mer av de klockrena skådespelarna som säger dialogen. Kurt Russell som Stuntman Mike är klockren, och likaså Rosario Dawson, Tracie Thoms och Zoe Bell som flickorna som ger igen på stuntmannen. Höjdpunkten på filmen är definitivt den 15 minuter långa biljakten som är något av det coolaste jag har sett på länge!
För att sammanfatta så är det två riktigt grymma filmer. Ingen smäktande story, inga vildsinta effekter, men jävligt mycket hjärta. Robert Rodriguez visar att han kan göra bättre filmer än de där jävla Spy kidsfilmerna han håller på med, och Quentin Tarantino visar ännu en gång att han är the motherfucking man på att göra klockrena filmer. Grindhouse är en av 2000-talets coolaste filmer och har ni inte sett den, så gör det genast. Men är ni känsliga så bör ni ha en spypåsa nära till hands!
Betyg: 4,5/5
I'm Not There (2007)
Director: Todd Haynes
Cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Marcus Carl Franklin, Richard Gere, Heath Ledger and Ben Whishaw
Quote: "Sleep? aint sleepin'... Sleep's for dreamers. I haven't slept in thirty days, man. Takes a lot of medicine to keep up this pace"
Det har kommit mängder med självbiografiska filmer om musiker de senaste åren. Vi har sett filmer om Ray Charles, Elivs Presley, Johnny Cash och The Supremes (även om de fortfarande hävdar att Dreamgirls är helt fiktivt). Men en stor man inom musiken har gått fri, fram tills nu. Bob Dylan har en lång karriär bakom sig, en karriär där han har haft så många olika stilar och sidor att det är svårt att hålla koll. Det är anledningen till att 6 olika skådespelare allihopa spelar Bob Dylan i denna film, de tar sig alla an varsin epok i hans liv. Det finns ingen helt klar story i filmen och man måste sitta koncentrerad om man ska hänga med i svängarna, men det är å andra sidanb inte svårt att vara koncentrerad, Jag satt som limmad vid skärmen hela filmen.
Skådespelarinsatserna skulle man kunna tala om som en insats. Alla spelar Bob Dylan i olika delar av hans liv, alla gör det olika, men alla gör det precis rätt och helt makalöst bra. De är allihopa som finslipade diamanter och jag anser fortfarande att det är skandal att inte Cate Blanchett vann en Oscar för sin insats i denna film.
Filmen är som sagt en ren fröjd att se på. Jag tror den kan vara intressant för alla, men kanske framförallt de som har lite koll på vem Dylan är. Man kan fånga känslan av filmen mycket bättre då tror jag. Ingen film för den som gillar lätta filmer, men en film för dig som älskar musik. Soundtracket är rent ut sagt briljant!
Betyg: 4,5/5
Arn: Tempelriddaren (2007)
Director: Peter Flinth
Cast: Joakim Nätterqvist, Sofia Helin, Michael Nyqvist and Stellan Skarsgård
Based on the book by: Jan Gillou
Året är 1150 och vi börjar berättelsen i en liten by i Västergötland. Den lilla pojken Arn Magnusson är med om en livshotande olycka och för att skona hans liv ber föräldrarna till Gud att de ska låta Arn bli ett Guds instrument. När han blir bättre bli hans sänd till ett kloster för att bli munk, men ödet hade andra planer åt Arn och i klostret utbildas han istället till att bli en krigare som tjänar Gud. Han återvänder till sin by när han vuxit upp och träffar sin stora kärlek Cecilia Algotsdotter, men de skiljs åt av kyrkan och Arn blir ivägskickad till Det Heliga Landet för att strida som tempelriddare.
Det finns säkert vilt skilda åsikter i denna fråga och jag hoppas jag inte gör någon upprörd när jag konstaterar att svensk film överlag är fruktansvärt dålig. De har dålig budget, dåliga skådisar och kommer aldrig riktigt upp i några höga klasser. Men det finns undantag genom åren. Vi har till exempel Smala Sussie, Jakob Falk-trilogin och Så Som I Himmelen. När den började pratas om den här filmen och den massiva mängd pengar och tid som lades ner på den var alla övertygade om att det skulle bli en riktigt hit och slå stort. Men många blev besvikna när den kom, jag tror man satte alldeles för höga krav helt enkelt. Visst, de satsade mer än de brukar göra i svensk filmvärld, men vi är fortfarande i Sverige och kommer sällan upp i internationell klass. Arn är, tycker jag, ett mycket gott försök till det och det är bland de bättre svenska filmer jag har sett på många år.
Skådespelareliten har samlats. Stellan Skarsgård, Michael Nyqvist, Sofia Helin, Gustaf Skarsgård och det nya stjärnskottet Joakim Nätterqvist som har huvudrollen. Alla gör riktigt bra insatser men de får inte riktigt utrymme att komma till sin maximala prestation. Det är nog bara Joakim Nätterqvist som får glänsa ordentligt, och det gör han också.
På det stora hela så skulle jag vilja säga att det är en riktigt bra film, för att vara svensk. Ska man jämföra den med internationella filmer är det en annan sak, men svensk film är på gång nu och fortsätter vi så här så kanske vi snart kan vara där uppe i toppen och slåss. En uppföljare kommer i augusti och den ser jag fram emot med glädje!
Cast: Joakim Nätterqvist, Sofia Helin, Michael Nyqvist and Stellan Skarsgård
Based on the book by: Jan Gillou
Året är 1150 och vi börjar berättelsen i en liten by i Västergötland. Den lilla pojken Arn Magnusson är med om en livshotande olycka och för att skona hans liv ber föräldrarna till Gud att de ska låta Arn bli ett Guds instrument. När han blir bättre bli hans sänd till ett kloster för att bli munk, men ödet hade andra planer åt Arn och i klostret utbildas han istället till att bli en krigare som tjänar Gud. Han återvänder till sin by när han vuxit upp och träffar sin stora kärlek Cecilia Algotsdotter, men de skiljs åt av kyrkan och Arn blir ivägskickad till Det Heliga Landet för att strida som tempelriddare.
Det finns säkert vilt skilda åsikter i denna fråga och jag hoppas jag inte gör någon upprörd när jag konstaterar att svensk film överlag är fruktansvärt dålig. De har dålig budget, dåliga skådisar och kommer aldrig riktigt upp i några höga klasser. Men det finns undantag genom åren. Vi har till exempel Smala Sussie, Jakob Falk-trilogin och Så Som I Himmelen. När den började pratas om den här filmen och den massiva mängd pengar och tid som lades ner på den var alla övertygade om att det skulle bli en riktigt hit och slå stort. Men många blev besvikna när den kom, jag tror man satte alldeles för höga krav helt enkelt. Visst, de satsade mer än de brukar göra i svensk filmvärld, men vi är fortfarande i Sverige och kommer sällan upp i internationell klass. Arn är, tycker jag, ett mycket gott försök till det och det är bland de bättre svenska filmer jag har sett på många år.
Skådespelareliten har samlats. Stellan Skarsgård, Michael Nyqvist, Sofia Helin, Gustaf Skarsgård och det nya stjärnskottet Joakim Nätterqvist som har huvudrollen. Alla gör riktigt bra insatser men de får inte riktigt utrymme att komma till sin maximala prestation. Det är nog bara Joakim Nätterqvist som får glänsa ordentligt, och det gör han också.
På det stora hela så skulle jag vilja säga att det är en riktigt bra film, för att vara svensk. Ska man jämföra den med internationella filmer är det en annan sak, men svensk film är på gång nu och fortsätter vi så här så kanske vi snart kan vara där uppe i toppen och slåss. En uppföljare kommer i augusti och den ser jag fram emot med glädje!
Betyg: 3,5/5
Jumper (2008)
Director: Doug Liman
Cast: Hayden Christiansen, Samuel L. Jackson, Jaime Bell and Rachel Bilson
Quote: "Let me tell you about my day so far. Coffee in Paris, Surfed the Maldives. Took a little nap on Mount Kilimanjaro. Oh yeah, and I got digits from this Polish chick in Rijo. And then I jumped back for the final courter of the NBA finals. Court side, of course. And all that was before lunch."
David Rice ser ut som en helt vanlig människa, men han har en förmåga som inte särskilt många besitter. Han kan nämligen teleportera sig var som helst i världen inom en bråkdels sekund. Som citatet här ovanför berättar så använder han sin förmåga flitigt för att se hela världen. Men efter att ha varit fri att leva hur han vill så blir nu helt plötsligt David jagad av en grupp som kallar sig Paladins, ledda av en man vid namn Roland. Det går upp för honom att ett krig har utspelats mellan dessa båda parter en lång tid, och nu står han helt plösligt mitt i det.
Filmen är väldigt actionspäckad och man tar verkligen vara på den här teleportförmågan. Ibland lite för mycket kanske, vissa stunder känns de som om de bara vill visa vad de kan göra utan att det egentligen har något syfte.
Hayden Christiansen axlar huvudrollen på ett bra sätt och får verkligen fram hur oskyldig David faktiskt känner sig i det hela. Men den som skiner klarast är självklart Samuel L. Jackson, som han alltid gör. Roland är en hänsyslös nazistliknande figur som Samuel L. Jackson spelar med bravur och man blir nästan lite rädd för honom. Jag hade hoppats att Rachel Bilson skulle få visa att hon kunde något mer än att säga "Ew!" och strutta runt på Orange Countys gator i Pradaskor, men hon får inget direkt utrymme och jag kan fortfarande inte avgöra om hon är en bra skådespelerska eller inte.
För att sammanfatta så är det en bra film, en häftig actionrulle, men det är inte speciellt mycket djup i den. Men det är upplagt för uppföljare och då kanske de kan fördjupa det hela istället för att satsa stenhårt på effekter. Men det var en bra film som får helt klart godkänt!
Betyg: 3/5
Välkommen till Filmbloggen!
Eftersom jag är något av en filmnörd tänkte jag att jag skulle utöka mitt bloggande med att göra en blogg enbart för film. Jag kommer framförallt resencera filmer jag ser, vilket är en hel del nu under sommarlovet, men jag kommer säkert också ha lite andra inlägg som har med film att göra. Så sprid ordet allihopa för idag öppnar:
Filmbloggen: Ungefär som Filmkrönikan, fast bättre!
Jag är för öävrigt väldigt nöjd med min lilla undertext. Anledningen till den är att jag alltid tyckt att Filmkrönikan är ett ganska lamt försök till filmprogram och jag känner att det skulle kunna göras tusen gånger bättre. Men det var en parantes, så nu ska vi inte haka upp oss på det. Utan återigen, välkomna till filmens värld!
Filmbloggen: Ungefär som Filmkrönikan, fast bättre!
Jag är för öävrigt väldigt nöjd med min lilla undertext. Anledningen till den är att jag alltid tyckt att Filmkrönikan är ett ganska lamt försök till filmprogram och jag känner att det skulle kunna göras tusen gånger bättre. Men det var en parantes, så nu ska vi inte haka upp oss på det. Utan återigen, välkomna till filmens värld!
