My lifestory

Sitter hemma i Skänninge och lyssnar på musik och känner plötsligt att jag vill dela med mig av all fin musik jag hör, så jag knåpade ihop denna listan! Det kanske finns någon som läser och hittar en ny favorit! :D

20. Imogen Heap - Thriller
Det är inte alla som kan försöka sig på att göra en cover på Michael Jackson med hedern i behåll, men Imogen Heap gör det med bravur och lyckas skänka en ny slags mystik över denna gamla hit.



19. Ane Brun - Big In Japan
En av de största aspekterna till att göra en grym cover är när man tacklar låten från ett helt annat håll. Visst låter det grymt när The Hives gör en cover på Back In Black, men det hade varit mycket häftigare om till exempel Damien Rice hade lyckats med det. Eller som i detta fall när Ane Brun tar Alphavilles popiga och dansvänliga 80-talslåt och skalar av den till något mycket mer personligt och vackert.


18. Natasha Bedingfield - Chasing Cars
Det är alltid en speciell insats när man lyckas göra en cover som gör intryck relativt kort efter att originalet kom. Snow Patrol släppte singeln Chasing Cars 2006 och det är en mycket bra låt, men redan året efter gjorde Natasha Bedingfield en fantastisk cover där hon med sin spröda vackra röst förhöjde låten ytterligare några snäpp.


17. Annika Norlin & Anna Järvinen - För Varje Hjärtslag
Svenska covers snubblar man inte över jätteofta, och gör man det undrar man ofta hur de tänkte när dom gjorde den. Men när tre av Sveriges starkaste kvinnliga artister är inblandade så går det lyckligtvis hem och denna duo levererar här en skön avskalad version av Robyns With Every Heartbeat.


16. Ben Gibbard - Complicated
Jag funderade ett tag på varför jag ville ha med den här låten. Originalet är visserligen helt okej, men inget spektakulärt. Covern är lite avskalad, men ändå relativt lik originalet. Ben Gibbard är duktig sångare, men inte världens bästa. Men vad som ändå gör den så bra är hur avslappnat och skönt Ben Gibbard levererar låten. Han är mycket väl medveten om att han kanske framstår som töntig, men han vill bara sjunga en skön låt som han har fattat tycke för, och det gör att trots allt blir kär i hans cover.
"You guys can boo if you want to, I'm just doing this for myself"


15. Magnus Carlsson & The Moon Ray Qunitet - From Now On
Ingen lyckades väl undgå Oskar Linnros listetta Från Och Med Du när den kom våren 2010. En som fattade tycke för den var Magnus Carlsson och han föreslog till Linnros att de skulle göra en engelsk version tillsammans. Magnus gjorde en översättning och visade upp för Oskar, men Oskar föreslog istället att covern skulle göras med The Moon Ray Quintet. Resultatet blev detta och jag tycker den är minst lika bra som originalet.


14. Undermän - Dancing On My Own
Detta är absolut inte världens bästa cover och inte direkt någon låt jag sitter och lyssnar på hemma och bara njuter. Men det är en grymt cool idé och det är häftigt att någon gör något så annorlunda. När jag såg deras föreställning i Göteborg och dom drog av den här låten som pausunderhållning blev jag hooked direkt och man kan säga vad man vill, men det är iaf rejält nyskapande.


13. Ryan Adams - Wonderwall
Ännu ett exempel på hur fantastisk och stark en låt kan bli om man bara skalar av den och levererar kärnan av hela låten. Jag har alltid gillat originalet av Oasis, men jag förstod inte tyngden i låten förrän jag hörde Ryan Adams cover.


12. Ben Folds & Rufus Wainwright - Careless Whisper
Den här kan jag jämföra mycket med Complicated som kom lite tidigare i listan. Det är ingen dålig låt, men absolut inget speciellt med den heller. Och jag gillar både Ben Folds och Rufus Wainwright, men det finns de som är bättre, och båda två har gjort bättre låtar än denna covern. Men det är ändå en skön avslappnad känsla över hela framträdandet som gör att man kan se låten från en helt ny vinkel och jag kan inte låta bli att älska det.


11. Tomas Ledin - Set The World On Fire
Tomas Ledin. Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ha med Tomas Ledin på den här listan hade jag nog skrattat högt åt dom. Inte för att han är dålig, men han har inte riktigt tänjt på gränserna. Men sen gjorde han något jag trodde var omöjligt. Han tog en E-Type låt och lyckades göra en cover som gick rakt in i hjärtat. E-Type! Jag bugar och bockar och säger grattis till plats nummer 11 Tomas!


10. Erato - Call Your Girlfriend
Denna kan jag lite koppla till plats nummer 14 där jag hade en annan Robyn-cover, då av Undermän. Inte världens bästa cover kanske, men den är nyskapande och gör något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig innan. Vem visste att man kunde skapa så ljuvlig musik med lite keso-förpackningar?


09. Laleh - På Gatan Där Jag Bor
Tomas Ledin fick lovord alldeles nyss för sin E-Type-cover från programmet Så Mycket Bättre. Ett fint program som annars dominerades av Laleh i år. Varje vecka lyssnade man på allas tolkningar och det slutade alltid med att man gillade hennes version bäst. Hon hade ett speciellt sätt att tackla låtarna som gjorde att det kändes som om det var första gången man hörde den på riktigt.


08. Andrew Paul Woodworth - Fight For Your Right To Party
Det här är kanske den cover som har ändrats mest av alla. Den är så omgjord att när jag hörde den första gången i serien One Tree Hill så tog det en stund innan jag observerade att det var en cover på den gamla Beastie Boys låten. Där var det mer som en kampsång för att partaja, men här blir det helt plötsligt en livsnögvändighet. Ett perfekt exempel på hur man tar en redan mycket bra låt, och gör om den till något unikt!


07. Maia Hirasawa - The Worrying Kind
Jag är inte världens största The Ark-fan men jag gillar deras musik skarpt. Och jag gillar den så pass mycket att jag verkligen tyckte att de misslyckades med sitt schlagerbidrag The Worrying Kind. Jag tyckte inte alls den höll samma standard som deras andra låtar, och det gör jag fortfarande inte, men jag är ändå grymt glad att dom vann för annars hade vi aldrig fått höra Maia Hirasawas fantastiska cover året efter och det hade varit en rejäl förlust.


06. Lily Allen - Everybody's Changing
Jag är som ni kanske märkt svag för att göra avskalade, lugna, akustiska och enkla covers. Less is more. Men detta är ett av undantagen. Keanes Everybody's Changing tycker jag är en underbar låt och Lily Allens version gräver sig inte alls lika långt in i hjärtat. Men den gör något helt annat. Den är glad och poppig och den får det att spritta i hela kroppen. Jag kan bara inte motstå det!


05. Obadiah Parker - Hey Ya!
Också en ganska radikal förändring av originalet. Outkast gjorde med Hey Ya en låt som fick det att rycka i fötterna och man fick kämpa för att inte gå upp på dansgolvet och skaka rumpa. Obadiah Parker tar samma låt och gör något helt annat och visar att det går precis lika bra.


04. Ebba Forsberg - Halleluja
Halleluja av Leonard Cohen. Jag googlar och kommer fram till att det finns omkring 60 covers på denna låten. En del är grymt bra, dom flesta är bara sämre kopior av tidigare covers. Det är en fantastisk låt, men den har under åren kanske blivit lite hypad. Men Ebba Forsberg släppte 2009 en skiva fylld med Leonard Cohen covers på svenska, bland annat denna, och gav oss då den första svenska covern på detta stycke. (Jag tänker inte räkna Decembernatt av Peter Jöback då den helt och hållet ändrade innehållet på hela låten) Hon behandlar verkligen låten väl och det är en fin översättning som jag tycker fångar kärnan av den engelska låten på ett mycket bra sätt.


03. Chris Cornell - Billie Jean
Jag började listan med en Michael Jackson cover och konstaterade att det är mycket svåra låtar att göra covers på. Dom är redan fantastiska som dom är och det är svårt att göra om dom utan att förstöra dom. Men trots att jag har hört Michael Jacksons Billie Jean tusentals gånger så var det Chris Cornell som fick mig att förstå vad den handlar om. Det känns som om han står naken och blottar hela sin själ för oss när han sjunger Billie Jean.


02. Johnny Cash - Hurt
Jag minns fortfarande första gången jag såg videon till denna låten. Jag hade aldrig hört Nine Inch Nails version, jag hade inte lyssnat jättemycket på Johnny Cash och hade inte direkt någon relation till honom. Men en kväll hemma så satt jag och kollade på TV och den här rullade igång och jag satt som förstelnad i 4 minuter. När låten var slut kände jag hur tårarna rann längs mina kinder. Aldrig tidigare hade jag blivit så berörd av en låt och den ligger mig fortfarande varmt om hjärtat.


01. Jeff Buckley - Hallelujah
Jag inser att jag hade denna låt som nummer 4 också, men det är en så sjukt bra låt att den förtjänar att vara med två gånger. Det finns som sagt hur många covers som helst på denna låten, men jag förstår inte varför egentligen. Sedan Jeff Buckley släppte sin version -94 så finns det egentligen ingen anledning att göra mer covers. Jeff Buckley tog Leonard Cohens låt och höjde den till höjder där ingen mänsklig kan nå. Han levererar texten så innerligt att jag får gråten i halsen varje gång jag hör den. Han lägger ett vackert avskalat gitarrkomp till och bevisar att utrycket "Less is more" verkligen stämmer. Han har helt enkelt skapat en av världens bästa låtar och det är inte ens hans egen från början. Det är något magiskt över det och det är synd och skam att han dog så ung och inte lyckades skapa mer fantastisk musik. Men vi kan iaf gotta oss med att han har gjort världens bästa cover!

En god vän till mig skrev nyligen i sin blogg om hur hon bara går i skolan hela tiden. Och om någon hade ställt frågan vad man har gjort i sitt liv så hade hon kunnat svara:
"Jag har iaf gått i skolan i 13 år"
Jag kan känna igen mig i det. Det har definitivt funnits tillfällen när jag har tänkt så, och jag kommer säkert få svackor i framtiden också när jag undrar varför jag fortfarande går i skolan. Men så ofta som möjligt så försöker jag påminna mig själv om att jag går i skolan för att jag vill, jag går i skolan för att få göra det jag älskar och jag får till och med göra det varje dag. Det kan vara hur tufft som helst, men i slutändan så är det ändå detta jag alltid har drömt om och det är inte alla som har sådan tur att de når fram till sina drömmar, så jag är väldigt tacksam.

Jag minns när jag skulle sluta 9:an och man fick skriva på små lappar vad man ville bli när man blev stor. Folk hade skrivit allt möjligt. Fotbollsproffs, hockeyproffs, fotograf, advokat. Jag minns faktisk inte alls vad folk skrev, men kan tänka mig att det stod allt möjligt. Jag minns dock exakt vad som stod på min lapp:
Musikalartist
När jag tänker tillbaka 5 år på den stunden så är jag väldigt glad att jag står här idag. Det har varit tuffa år, men det har definitivt varit värt allt slit.

Men trots att jag tänker så och är tacksam för det jag har så vill jag just nu bara skita i allt och kasta mig på första bästa flyg till Australien. Hela mitt liv känns så fantastiskt bra just nu och jag är nöjd med det mesta, men hon som jag vill dela allt detta med är på andra sidan jorden och just önskar jag av hela mitt hjärta att jag också var där. Tur att det bara är en månad kvar tills jag åker för mycket mer än så hade jag inte klarat av att vänta!

Idag kom jag till insikten att barn måste vara det finaste som finns i hela världen. Ni förstår, jag var på väg hem från skolan och hade precis bytt spårvagn i Brunnsparken då jag ser att en kvinna ska stiga på med sin barnvagn. Jag ser att hon behöver hjälp så jag reser mig upp och går och hjälper henne. Hon tackar så mycket och sedan slår hon och barnet sig ner i sätet mittemot mig. När de sätter sig ner så tappar barnet ett sånt där gult kinderägg på golvet som rullar iväg och mamman ser det inte, så jag går till undsättning igen och plockar upp det. Då strålar ungen upp som en skinande sol och blir så innerligt glad att jag tror att mitt hjärta ska smälta.

Resten av resan spenderade han med att sitta och vinka åt mig och försöka prata med mig om vad som hände utanför vagnen. Jag förstod inte så mycket mer än att han verkade vara väldigt uppspelt och glad, men det räckte gott och väl och hela min dag var gjord!

Jag blir så glad av små barn och även om det är ett tag kvar tills jag skaffar egna så kan jag komma på mig själv att längta efter den dagen när jag har en egen liten småtting att ta hand om. Någon som jag kan lära allt jag kan, någon som jag kan leka med, någon som kan få mig att smälta inombords och någon att älska mest av allt på hela jorden.

Nu fick jag helt plötsligt ett infall att jag ville skriva i min blogg. Det händer inte så ofta, som ni kanske märker, om det nu ens finns några "ni" som läser det här. Vet inte, och tror inte det spelar någon roll heller. Jag behöver nog helt enkelt bara skriva av mig lite.

Mathilda har åkt till Australien. Det var något som var oundvikligt. Hon kunde inte stanna här och göra ingenting utan hon behövde hitta på något. Hon hittade Australien och bestämde sig för det för längesedan. Så vi har vetat om det hur länge som helst men fortfarande stod vi där i söndags, kvällen innan hon skulle åka, och hade inte förrän då förstått att vi inte skulle ses på mycket länge. Det var fruktansvärt tungt, och det är det fortfarande. På nåt sätt kommer det säkert att bli lättare att vara ifrån varandra med tiden, men helt lätt kommer det aldrig bli. Men tur är väl det för det betyder ju att vi betyder så mycket för varandra att vi knappt kan vara ifrån varandra!

Det är var inte tänkt att bli något ledsamt inlägg, jag ville bara klargöra läget lite. Vad jag egentligen ville komma till är att jag är glad för att jag är så ledsen just nu. Jag saknar Mathilda mer än jag trodde att man kunde sakna en människa. Jag ägnar henne mer tankar än jag trodde att jag hade på en hel dag. Jag älskar henne mer än vad jag trodde var möjligt. Hon är världens mest fantastiska människa och jag är jätteglad för hennes skull att hon får åka ut på det här fantastiska äventyret, men jag är ännu mer glad för min egen skull att hon älskar mig tillbaka och gör mig lycklig ända in i själen!

 

Director: Kevin Tancharoen
Cast: Kay Panabaker, Walter Perez, Naturi Naughton, Asher Book, Kherington Payne, Kelsey Grammer

 

 

Jag vill börja med att säga att jag gillade filmen. Jag gick in med väldigt låga förväntningar då jag i princip bara har hört att folk tycker den var riktigt riktigt dålig. Det tycker inte jag. Om jag ska dra handlingen kort för er som har missat den så handlar den om ett antal ungdomar som blir antagna till High School of Performing Arts. Man får följa dessa ungdomar från audition till examen 3 år senare.

Filmens största brist är att den vill lite för mycket. Det är en bra filmidé och det är intressanta karaktärer och livsöden som är med i filmen, men dom är för många. Man hinner inte komma in på djupet på en enda karaktär för det finns alldeles för många som måste få rum. Jag hade gärnat sett en film om dessa människor, men inte alla på en gång. Det är till exempel jättestarkt när Maliks mamma får reda på att han är antagen och skäller på honom att han inte ska kasta bort sitt liv. Hon ställer frågan vem som sa att han var så jävla speciell, och han svarar: "Det var du." Jättestark scen. Men sen får man aldrig mer se mamman eller Maliks förhållande till henne. Så är det genomgående genom hela filmen. Man får en liten blick in i folks liv, för att sedan bli utsparkad lika fort. Följden blir att man inte blir lika berörd som man kunde ha blivit.

Sång och dans finns det också, och ganska mycket av det. Jag säger ganska för att jag inte tycker de gör det på rätt sätt. Visst, det fanns massa små danssekvenser, men dom var just det, små. Jag tyckte inte man fick sitta och gotta sig till en riktigt bra danssekvens förrän i slutet, och det är synd. Sång fanns det mer av, men det var bara en tjej som fick sjunga alla låtar, och det tyckte jag också var synd, även om hon var duktig.

För att summera så tyckte jag det var en bra film. Den hade många brister och den kunde ha blivit mycket bättre, men många gånger blev jag verkligen intresserad och berörd och ville veta mer, ett ganska stort minus att man aldrig fick veta mer dock. Men det var en helt okej film och jag tycker ändå att den är sevärd!

 

Betyg: 2,5/5

Året är 1933. Du befinner dig i Berlin, Tyskland. På något sätt så finner du dig en situation där du utan problem kan sno Adolf Hitlers plånbok. Det här brottet kommer inte att påverka Hitlers väg till makten, Andra världskriget eller Förintelsen. Det finns egentligen inget viktigt i plånboken, den enda följden som kommer är att Adolf Hitler förlorar lite pengar och du har fullkomligt förstört hans kväll. Du behöver inte pengarna. Chansen att du ska bli fångad när du gör det här brottet är mindre än 2 procent.
Är du etiskt tvungen att sno Hitlers plånbok?

Tänk dig att du blir erbjuden ett piller. Om du sväljer det här pillret så kommer du att bli 10% mer intelligent än vad du är just nu. Du kommer förstå saker bättre, och tänka snabbare i kritiska situationer. Men alla andra kommer att uppleva dig som 20% mindre intelligent om du tar det här pillret. Med andra ord så kommer du direkt att bli smartare, men resten av världen kommer att uppleva dig som dummare och det finns inget sätt du kan ändra på det här.
Skulle du ta det här pillret?

När du är 30 år så får du en kraftig smäll i skallen. Följden av smällen blir en väldigt sällsynt form av "delvis minnesförlust". Du mår bra på alla andra sätt, men du har förlorat 5 år helt och hållet från ditt minne. Du har inget minne alls av vad som hände mellan åren du var 23 och 28. Den perioden av ditt liv är helt borta och du har inget som helst minne av något som hände under den här 5 åriga perioden.
Du får berättat för dig av familj och vänner att när du var 25 så ska du uppenbarligen ha blivit väldigt god vän med någon du träffade på gatan. Du äger flera kort på dig och den här människan, och alla du känner intygar att den här individen var din bästa vän i över 2 år. Ni var, sägs det, omöjliga att hålla isär. Faktiskt, så hittar du till och med flera gamla brev och email från den här personen som vagt indikerar att ni även hade en kort romantisk relation. Men någonting hände mellan dig och den här personen när du var 27 år, och vänskapen fick ett abrupt slut. Uppenbarligen så har du aldrig berättat för någon vad det var som hände utan allt var ett stort mysterium för alla. Den här vännen flyttade kort efter olyckan, och försvann helt och hållet från ditt liv. Men du har förstås inget som helst minne om något av det här. Så vitt som du vet, så existerar inte den här personen. Det finns starka bevis på att du älskade den här personen djupt, men när du tittar på ett kort på människan så ser du bara en främling.
Sex veckor efter din olycka blir du informerad att den här personen helt oväntat har dött.
Hur ledsen blir du?

1. Du kommer få en kropp.
Du kan gilla den eller hata den, men den kommer att vara din under hela den tiden du finns på denna jord.

2. Du kommer lära dig saker.
Du har hamnat i en skola som alltid går på fulltid, den kallas livet. Varje dag i den här skolan kommer du få möjligheten att lära dig något. Du kan antingen gilla lektionerna eller tycka att dom är irrelevanta och korkade.

3. Det finns inga misslyckande, bara olika sätt att lära sig
Att växa gör du både genom att lyckas och misslyckas. Experimentera. De "misslyckade" experimenten är en lika stor del av processen som de experiment som faktiskt "lyckas".

4. En lektion repeteras tills du har lärt dig.
En chans att lära sig presenteras i olika former tills du har lärt dig. Sen när du har lärt dig, då kan du gå vidare till nästa lektion.

5. Lärdomsperioden slutar aldrig.
Det finns ingen del av livet som inte innehåller saker att lära sig. Om du lever, då har du fortfarande saker att lära dig.

6. "Där" är inte bättre än "här".
När ditt "där" har blivit "här", då kommer du bara hitta ett nytt "där" som återigen verkar vara mycket bättre än ditt nuvarande "här".

7. Alla andra är speglar av dig.
Du kan inte älska eller hata något hos en annan person om det inte reflekterar något du älskar eller hatar med dig själv.

8. Vad du gör med ditt liv är upp till dig.
Du har alla verktyg och resurser som du behöver. Vad du gör med dem är upp till dig. Valet är ditt.

9. Svaren finns inom dig.
Svaren på livets stora frågor finns inom dig. All du behöver göra är att titta, lyssna och tro.

10. Du kommer glömma allt som du nyss har läst.

Tänk på någon som är en vän till dig (välj inte din bästa vän, men se till att personen i fråga är något mer än bara en bekant). Den här vännen kommer att bli attackerad av en grizzlybjörn.
Personen kommer att överleva den här attacken, det är garanterat. Det är 100% klart att din vän kommer att överleva. Men, graden av hur skadad han blir är okänd. Han kanske bara får några ytliga skrapsår, men han skulle också kunna förlora en kroppsdel (eller flera). Han kanske är helt återställd inom 24 timmar med en fantastisk historia att berätta, eller så kanske han får spendera resten av sitt liv i en rullstol.
På något sätt så har du möjligheten att stoppa den här atacken från att hända. På något magiskt sätt så kan du rädda din vän från den här björnen. Men hans (eller hennes) räddning kommer till en väldigt underlig kostnad. Om du väljer att stoppa den här björnen, då kommer det alltid att regna. För resten av ditt liv, vart än du går, så kommer det att regna. Ibland kommer det bara att dugga lite och ibland kommer det spöregna, men det kommer aldrig sluta regna. Men det kommer inte regna över hela jorden, inte heller kommer den hydrologiska cykeln bli störd av det här. De här regnstormarna kommer att bli isolerade, och de kommer endast att fokusera på just det stället där du är. Du kommer aldrig se solen igen under hela ditt liv.
Stoppar du björnen och accepterar en livstid i regn?

Ägaren till en djuraffär spikade upp en skylt utanför entrén där det stod: "Hundvalpar till salu." Skyltar som den har en tendens att locka till sig små barn, och inom kort kom det fram en liten pojke och läste på skylten. "Hur mycket säljer du hundvalparna för?" frågade han.
Ägaren svarade, "För allt från $30 till $50."
Den lilla pojken letade runt i sina fickor och fick upp lite pengar. "Jag har $2.57," sa han. "Skulle jag kunna få titta på dem?"
Ägaren log och visslade och ut ur kenneln kom Lady, tätt följd av fem små hårbollar. En av valparna halkade efter rejält. Direkt visade pojken intresse för just den sega och halta valpen och sa, "Vad är det för fel på den där hunden?"
Ägaren förklarade att veterinären hade undersökt valpen och upptäckt att den hade ett skadat hölftben. Den skulle alltid halta. Den skulle alltid vara handikappad. Den lilla pojken blev exalterad. "Det är den lilla valpen som jag vill köpa!"
Ägaren sa, "Nej, du vill inte köpa den där hunden. Om du verkligen vill ha honom, så ger jag den till dig."
Den lilla pojken blev nu lite upprörd. Han tittade rakt in i ägarens ögon, pekade på honom, och sa, "Jag vill inte att du ska ge den till mig. Den lilla hunden är värd precis lika mycket som alla andra hundar och jag tänker betala fullt pris. Jag ger dig $2.37 nu, men sen kommer jag att och betala 50 cent varje månad till jag har betalt klart!"
Ägaren kontrade genom att säga, "Vill du verkligen köpa den här lilla hunden. Han kommer aldrig kunna springa, hoppa och leka med dig som de andra valparna."
Då böjde sig pojken ner och drog upp sitt byxben för att visa ett svårt skadat, förlamat vänsterben stött av en stor metallställning. Han tittade upp på butiksägaren och svarade lugnt, "Jag kan inte springa så bra jag heller, och den här lilla valpen kommer behöva någon som förstår hur det känns."

Mark var på väg hem från skolan en dag när han såg att en pojke framför honom hade snubblat och tappat alla böcker han bar på, även två tröjor, ett baseballtträ, en handske och en liten bandspelare. Mark gick ner på knä bredvid pojken och hjälpte honom att plocka upp sina saker. Eftersom de skulle åt samma håll så hjälpte han honom sedan att bära lite av lasset. Medan de gick fick Mark reda på att pojken hette Bill, att han älskade tv-spel, baseball och historia, att han hade väldigt svårt med alla andra ämnen och att han nyss hade gjort slut med sin flickvän.
De kom fram till Bills hus först, och Mark blev inbjuden på en cola och för att titta på TV. Eftermiddagen passerade i glädjens tecken med lite skratt och lite småsnack, och sen gick Mark hem. De fortsatte att ses i skolan, åt lunch tillsammans några gånger, och sen slutade de junior high school tillsammans. De hamnade på samma high school där de hade kontakt med varandra lite då och då under åren. Till slut var det dags för deras sista år, och tre veckor innan examen frågade Bill Mark om de kunde prata lite.
Bill påminde honom om den där dagen när de träffades för första gången. "Undrade du någonsin varför jag skulle bära hem så mycket grejer den där dagen?" frågade Bill. "Du förstår, jag rensade mitt skåp den där dagen för att jag inte skulle lämna kvar massa skit efter mig. Jag hade samlat på mig en hög av tabletter av mamma och var på väg hem för att ta självmord. Men efter att vi hade suttit tillsammans en stund och pratat och skrattat, då förstod jag att om jag hade tagit livet av mig, då hade jag missat den stunden och så många fler stunder som följde efter. Så du förstår Mark, när du plockade upp mina böcker den där dagen så gjorde du mer än bara det. Du räddade mitt liv."

Director: Marc Webb
Cast: Joseph Gordon-Levitt, Zooey Deschanel, Geoffrey Arend, Chloe Moretz, Matthew Gray Gubler
Quote: "This is a story of boy meets girl. But you should know up front, this is not a love story."

(500) Days Of Summer fångar mitt intresse direkt. Vi får se de två huvukaraktärerna tillsammans på dag 488 hållandes hand och en berättarröst börjar prata med man sedan får se de bådas barndom. Berättarrösten avslutar hela inledningen med att säga det som redan då gör att jag älskar filmen:
"This is a story of boy meets girl. But you should know up front, this is not a love story."
Och det är helt sant. Det här är ingen kärlekshistoria, det är en historia om kärlek och det är något helt annat!

Filmen handlar i stora drag om Tom Hansen som träffar flickan Summer Finn. Filmen utspelar sig sedan under 500 dagar från första dagen dom möts och vi får se allt som händer under tiden. Men det görs på ett smart sätt genom att hela tiden hoppa fram och tillbaka mellan dagarna. Vi får på så sätt se vad som händer samtidigt som vi också ser följderna som kom flera hundra dagar senare.

När jag satte mig väntade jag mig en helt vanlig romantisk komedi, men som ni säkert redan förstått så är filmen något helt annat. För det första är det inte den typiska "tramskomik" som det ofta är i rom-coms. Missförstå mig inte, jag gillar sådan komik, men det blir ett helt annat djup när man använder sig av svartare komik som det görs väldigt effektiv i 500 Days of Summer. Både Joseph Gordon-Levitt och Zooey Deschanel är några av mina favoriter, och deras samspel är verkligen jättrebra och dom gestaltar sina karaktärer med en oerhörd presicion. Överlag genom hela filmen använder dom sig av fruktansvärt många tekniker och element som jag verkligen älskade, men jag vill inte avslöja för mycket så nämner bara guldkornen. Den bästa scenen av alla var nog när dom spenderar en dag inne i en IKEA-butik och låtsas som om dom bor där, jag skrattade så jag grät. Och senare när Tom helt plötsligt blir så glad att han börjar dansa och hela parken han är i börjar dansa med honom så köper jag det helt och hållet för det görs på ett sådant fantastiskt bra sätt.

Det var längesedan jag satt tillbakalutad och njöt så helhjärtat av en film, och lika längesen jag blev så positivt överraskad av en film. Det är en ren fröjd att titta rakt igenom och jag rekommenderar den varmt!