My lifestory

Av en ren slump slog jag på SVT förut och halkade rakt in i den här filmen. Kay Polacks mästerverk som nog är den bästa svenska filmen jag någonsin har sett.
Det är en film fylld med människor som alla har olika öden. En utbränd dirigent på jakt efter ett inre lugn och äkta musik, en ung vilsen kvinna som söker efter kärleken, en skrämd hemmafru som misshandlas av sin man, en principfast präst som inte kan hantera förändring, en prästfru som är trött på alla regler och vill leva fritt och en pratglad byfåne som inte förstår hur mycket ord kan såra en människa.
Man får följa dessa människor, och flera andra, och se hur de hanterar sina situationer och hur de utvecklas. Vi får se hur de alla förändras av att dirigenten Daniel kommer till deras by. Han berör alla på något sätt och ingen blir sig lik.
Det är en film som sprudlar med känslor. Man blir alldeles varm i kroppen, man ryser av välbehag, man gråter av misär, man skrattar så man faller ur soffan, man ler av hur gulliga de är och efteråt är man stum av alla intryck filmen har gett. Slutet är bland det vackraste jag sett. Det är sällan en film berör så mycket som den här gör. Det har aldrig hänt förut, och det kanske aldrig händer igen att en svensk film berör mig så mycket.
Det är en stark skådespelarskara vi får se med Michael Nyqvist, Lennart Jähkel, Frida Hallgren och Per Moberg. Helen Sjöholm gör också en mycket övertygande debut. Men en av de mest övertygande är faktiskt André Sjöberg i rollen som den något efterblivna Tore.
Det är är svensk filmhistoria och det kommer aldrig komma en svensk film i dess like. Ni som inte har sett den måste se den genast. Jag lovar er, ni kommer inte vara densamma efter att den är slut.

- När man gillar någon, hur vet man att man älskar den?
- Man blir glad när man ser honom
- Mer?
- Man tänker på honom
- Ja, och mer?
- Man blir lycklig när man är med honom
- När man är kär så är man lycklig när man är med henne... Lena, jag älskar dig